Psykoterapimässan 2012 (lördag): Kristin Osborn om affektfokuserad psykoterapi, Scott D. Miller om vad som fungerar i psykoterapi och Upprop för en Ny Psykiatri om psykiatrins utvecklingsvägar

Psykoterapimässans sista dag går mot sitt slut och det känns lite tråkigt. Samtidigt kanske det är nyttigt, för jag upplever det som att mina bloggrubriker blir allt längre och att jag har allt mer jag skulle vilja skriva om här. Massor av nya intryck och många områden som jag skulle vilja dyka djupare in i. Om jag fick önska fritt skulle jag vilja gå på en psykoterapimässa flera gånger om året…

Denna lördag bjöd på flera spännande föreläsningar och möten. Apropå möten sprang jag på de begåvade personerna bakom Psykodynamiskt.nu, Karin Lindqvist och Jakob Mechler. På sin hemsida rapporterar de ständigt om ny psykodynamisk forskning, och denna helg skriver de om den psykodynamiska forskning som presenterats på mässan. Väl värt ett besök för den forskningsintresserade – eller den som vill bli.

Jag började förmiddagen på mässgolvet, närmare bestämt vid tidskriften Modern Psykologis egen lilla scen. Där intervjuades Martin Forster, fil. dr, leg. psykolog och författare (t.v. nedan), av tidningens redaktör Jonas Mattsson (t.h.).

Ämnet för dagen var vad psykologisk forskning egentligen visar när det gäller att bygga upp självkänslan hos barn. Martin poängterade bland annat att det inte finns en tydlig gräns mellan självkänsla och självförtroende; ökar ett barn självförtroende så ”spiller det över” på barnet självkänsla. Tvärtom vad man kanske kan tro.

Det är också viktigt att vara sann mot barnet och inte ge mycket allmänt beröm av typen ”Du är en bra tecknare/idrottare/student” i förhoppning om att ”fylla på” barnets självkänsla. Detta skapar ofta en press på barnet; hon eller han blir mer kritisk mot sig själv och aktiviteten blir ofta mindre lustfylld. En studie av skolbarn har visat att många elever upplever att det är ”svaga elever” som får allmän peppning och beröm över att ”de är bra”. De elever som upplevs som ”starka” får istället höra kritik kopplat till ett specifikt beteende, till exempel ”vad bra du lyckades på provet” eller ”bättre kan du”. Martins slutsats är att det ofta är bättre att berömma något specifikt och samtidigt lära barnet att det är okej att misslyckas med olika aktiviteter utan att barnets värde förändras.

Efter intervjun var det dags för Svenska Terapiförmedlingens Speed Shrink Experiment. Detta innebar en chans för alla intresserade mässbesökare att träffa 10 psykoterapeuter under 3 minuter vardera, för att samtala om ett fiktivt eller reellt problem. Syftet med detta var att lära känna de olika terapeuterna en aning och få en bild av hur de arbetar. Därefter fanns en möjlighet att behålla kontakten med en terapeut som man fick ett gott intryck av.

Efter detta sprang jag vidare till den föreläsning jag sett fram emot mest; nämligen Kristin Osborns föreläsning om den affektfokuserade terapin Affektfobi-terapi (APT – Affect Phobia Therapy) som är utvecklad av Leigh McCullough. Eftersom denna sorts terapi är något jag själv arbetar med så har jag mycket att skriva om detta, och har därför tänkt att återvända till både ämnet och föreläsningen senare här i bloggen. Jag nöjer mig nu med att berätta att den mycket kunniga och sympatiska Kristin undervisade oss hur man arbetar med APT i de olika ”hörnen” av Mahlans trianglar. Hon stannade särskilt vid skambaserade problem. Ett bra sätt att arbeta med dessa kan sammanfattas med ordet compassion, dvs på olika sätt utvecklas sin förmåga att ta emot medkännande värme från sig själv och andra. Just self-compassion behöver ni särskilt jobba med här i Sverige, menade Kristin, som under sin vecka här i Sverige upplevt att vi svenskar hackar på oss själva i större utsträckning än hon var vad vid från andra länder hon besökt.

Mot slutet visade Kristin en ännu inte utgiven utbildningsfilm från APA, där Leigh McCullough arbetar med en man som har en affektfobi för sorg, och hon stannar filmen då och då för att kommentera viktiga aspekter. Jag hoppas få återkomma till affektfokuserad terapi snart här på bloggen, men tills dess vill jag dela med mig av hur Kristin Osborn sammanfattar ett rikt liv med tillgång till sina känslor (affekter):

To Laugh When Happy

To Cry When Sad

To Set Limits When Angry

To Love Wholeheartedly

To Have Compassion For Oneself & Others

To Feel Acceptance & Joy About Living

Jag går sedan rask vidare till föreläsningen av nästa internationella gästföreläsare, Scott D. Miller. Denna föreläsning var en annorlunda mix av forskningsstatistik och mycket humor. Tänk stand-up-show med mycket forskningsreferenser, så kommer ni ganska nära. Jag kommer ha svårt att glömma hur Scott liknar psykoterapeuter med katter som fräser på varandra inom yrkeskåren på grund av sina olika metodval – och liknar en annan yrkeskår med hundar som ylar tillsammans i forskning och praktik. Här får ni tänka in hans livfulla imitation av både katter och hundar – och hans småspringande fram och tillbaka i salen. Och ja, då är det ju ganska jobbigt att ha skor på sig.

Nå, väl till saken, för Scott hade mycket matnyttigt att ge oss utifrån den forskning han gjort och sammanställt under många år. Hans huvudbudskap var att psykoterapiforskning visar god evidens på att psykoterapi överlag fungerar mycket bra och har en effektstorlek på 0,8 – 1,2 standardavvikelser, dvs lika stor som inom flera områden i den medicinska forskningen. Dessutom ger psykoterapi sällan bieffekter som kommer i närheten av de bieffekter som kan fås av medicin.

Scott uppmanade oss också att sluta debattera så mycket om vilken psykoterapimetod som ”är bäst”. KBT och psykodynamisk terapi – och andra terapimetoder som har stöd i forskningen – visar sig nämligen få likvärdiga resultat i många studier. Vilken metod man bör välja i varje enskilt fall beror snarare på vilken sorts problem man ska arbeta med och hur klient och terapeut föredrar att angripa ett problem. Klientens preferenser om arbetsmetod, eget engagemang och samarbetsrelationen mellan terapeut och klient bör stå i centrum.

Jag avslutade dagen med att lyssna på Upprop för en Ny Psykiatris paneldiskussion om möjliga utvecklingsvägar för psykiatrin. I panelen fanns bland annat Madeleine Söderström (beteendevetare), Kajsa M Nordström (läkare), Gunnar Bohman (leg. psykolog) och Björn Wrangsjö (psykiater). Lance Cederström (socionom, leg. psykoterapeut) var moderator.

Panelen presenterade psykiatrin som de ser den idag, med en ökande effektivisering med konsekvens att både verksamhet, patienter och personal blir lidande. Kvantitetsprincipen styr, inte kvalitetsprincipen. Vårdgivarna befinner sig i en konkurrenssituation gentemot varandra, vilket gör att de som kan ta emot flest patienter tenderar att dominera vårdarenan. Eftersom man konkurrerar med andra vårdgivare blir många högre chefer också mindre benägna att rapportera om brister i systemet.

Panelen menar att detta urholkar vårdkvalitén på sikt. Vård kan inte effektiviseras hur långt som helst. Mognad och läkning är just sådant som är svårt att ”skynda på”, liknande en graviditet som inte kan avbrytas i förtid.

Valmöjligheter för patienter är också viktigt. Alla metoder passar inte alla patienter, och behandlare behöver en ”verktygslåda” för att välja metod utifrån patientens behov. De senaste årets fokus på medicinering och KBT på sina håll i psykiatrin är därför något som behöver ändras, menar panelen, eftersom det finns många andra psykoterapiformer som i evidensbaserade studier visat sig lika effektiva.

Panelen vill med sitt arbete undvika ”syndabockstänkande”. Syftet är att försöka förstå dagen situation i psykiatrin och undersöka vad man med gemensamma krafter kan göra för att skapa en mer mänsklig psykiatri med fler valmöjligheter och mer tid tillsammans med patienter. Mer information om nätverket Upprop för en Ny Psykiatri finns på deras hemsida.

Väl ute från sista seminariet ville jag ta en sista sväng i mässhallen, men upptäckte att alla montrar höll på att monteras ned. Mässlokalerna tömdes snabbt på folk och mässan var officiellt slut. Tur att det i alla fall går att ta med sig alla nya kunskaper hem.

Så, mässan är nu slut – men ändå inte över. Om någon dag kommer Björn och att sammanfatta sina upplevelser av mässan här – och framöver kommer jag i min blogg att återvända till olika tankar och upplevelser som jag fått under mässan, var så säker. För att hålla koll på när nya inlägg kommer framöver får den som vill gärna följa min alldeles nyskapade Facebooksida för mitt företag och min blogg.

 

2 kommentarer till Psykoterapimässan 2012 (lördag): Kristin Osborn om affektfokuserad psykoterapi, Scott D. Miller om vad som fungerar i psykoterapi och Upprop för en Ny Psykiatri om psykiatrins utvecklingsvägar

  1. Karin och Jakob skriver:

    Tack för fint omnämnande, bra rapportering från mässan och trevligt sällskap!
    Ses snart hoppas vi!

  2. Pingback: Rapport från Psykoterapimässan 2012 | Upprop för en Ny Psykiatri

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


5 + = 10

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>