Självmedkänsla: Ett sätt att ta hand om sig själv

Min kollega från nätverket Affekta, Katja Bergsten, intervjuades häromdagen av Svenska Dagbladet om självmedkänsla under rubriken ”Konsten att stå ut med sig själv i motgång”.

Katja beskriver i artikeln två biologiska nedärvda system som behöver fungera i balans med varandra; systemet för driv och systemet för vila (som bägge påverkas av systemet för hot, men nog om det här och nu). Det som ofta betonas i samhället, menar Katja, är det system som är inriktat på driv, att utforska världen, prestera, konkurrera och få belönande dopaminkickar. Mindre fokus finns på det andra, minst lika viktiga systemet, som handlar om återhämtning, omsorg och samarbete. Detta vilosystem dras igång när vi känner oss trygga, när vi vet att vi får ”vara med i flocken” och kan slappna av.

Det är inte svårt att nås av samhällsidealen om att hela tiden vara igång och sträva efter perfektion, kanske till och med till den grad att vi känner skam för att vi inte är där, inte är perfekta. Men var lyfts vilosystemet fram? Och vad händer med oss människor när vi tappar kontakten med vårt vilosystem? När driv-systemet blir överbelastat, när det inte är mänskligt möjligt fortsätta pressa framåt och vidare?

Här behövs vilosystemet mer än någonsin; för att bromsa in, för att söka välbehövlig omsorg och för att ha tilliten att vara här och nu. Och det är här självmedkänslan kommer in i bilden. För att bromsa in behövs en förmåga att tillåta sig detta utan att tappa tilltron till sig själv. Att vara vänlig och förstående mot sig själv på samma sätt som man (förmodligen) varit mot sin bästa vän i samma situation. Om denna vänlighet mot sig själv överröstas av en dömande inre röst som säger åt en att man inte duger, ja då kan det vara ett tecken på att man inte är van att agera självmedkännande. Eller, med ett annat vanligt uttryck, att man har en ”låg självkänsla”.

Katja beskriver i artikeln hur man i en livskris är i starkt behov av självmedkänsla: ”Om man inte kan hålla sig själv i handen blir det förödande. Man känner så stark skam. Man får en så stark motvilja mot sig själv.” Hon beskriver vidare hur man kan fastna i statiska tankar om hur saker och ting ”borde” vara, istället för att acceptera det som är och leva med avvägningen om när det är tid för att kämpa mot ett mål – vara i systemet för driv - och när det på motsvarande sätt behövs tid för vila, omsorg och att ”bara vara”.

De dåliga nyheterna är alltså att alla vi människor får dras med en mänsklig biologi med evolutionärt utvecklade system kräver balans och därmed också kräver den vila som kan vara så utmanande att nå till. Precis som det är svårt att säga åt sig själv ”skynda dig att slappna av och sov nu” är det svårt att kommendera sig själv till att ”vila nu, det är skönt”, om det faktiskt känns otryggt och mest stressande att försöka bromsa in på tempot.

De goda nyheterna är att det är möjligt att öva sig i detta, snarare än att beordra sig själv till en förändring. Det går att få en starkare kontakt med sitt vilo- och trygghetssystem. Självmedkänsla kan övas så att det blir lättare att ”hålla sig själv i handen” och ”vara sin egen vän”. Därifrån finns möjligheten till en större balans eller för den delen möjligheten till att vara mer medkännande mot sig själv de dagar när livspusslet bitar ligger utspridda på golvet och den eftersträvansvärda balansen uteblir.

Hela artikeln med Katja Bergsten i SvD kan läsas här. 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


8 + = 14

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>