Ni som är intresserade av psykoterapi, har ni hängt med på att SVT gjort en dokumentärserie om parterapi, Par i terapi, och att den första delen visades igår? I sex avsnitt får vi följa olika par och deras terapiprocess tillsammans med leg. psykoterapeut Poul Perris (bild nedan) på hans mottagning i Stockholm. Eftersom jag själv jobbar med parterapi satt jag förstås bänkad framför TV:n igår. Det är alltid både spännande och läskigt att se TV-skildringar av terapier. Ofta får jag blandade känslor kring just terapiskildringar. Först blir jag ofta både nyfiken och glad och tänker ”åh vad roligt att informationen om hur terapi kan gå till sprids”. Jag vill ju mer än gärna att psykologin och psykoterapin ska avmystifieras och att terapi och parterapi ska vara till för vanliga människor med vanliga problem. Skildringar av terapier är perfekta för att visa vad terapi kan vara (och däri ligger förstås också en fara; terapi kan vara mycket annat än just det som visas och som fastnar på folks näthinnor). Det är åtminstone skönt att bit för bit rensa bort föreställningar som tar avstamp i påståenden om att terapi är till för att de ”psykiskt sjuka” och att terapi går ut på att ”älta sin barndom”.
Terapiskildringar på TV känns dock inte helt oproblematiskt för mig på grund av etiska skäl, och inte heller SVT:s välgjorda dokumentär klarar sig undan skuren av etikfunderingar. Till skillnad från den brittiska, tecknade dokumentären om terapi som jag bloggade om tidigare har SVT inte skyddad de medverkande genom animationer. Tittaren får direkt se hur personen ser ut som går i terapi och får på så sätt tillgång till väldigt mycket information. Detta ger förstås liv till programmet, men väcker som sagt också vissa tankar kring etik.
Så vitt jag hört har man vid skapandet av detta program lagt ner mycket tid på att välja ut paren, informera om vad det innebär att medverka samt att låta paren själva få godkänna det inspelade programmet innan det går ut i sändning. Det är modiga, kloka, vuxna människor som fått all information om programmet och därefter tackat ja, det ingen Truman Show. Bra så långt.
Samtidigt väcks funderingar från den del av psykologhjärtat som är noggrann med etik, tystnadsplikt och som tar ett (ibland överdrivet?) ansvar för det problematiska i att flytta ut terapiprocessen ur rummet. Måhända är jag gammaldags. Jag tänker ändå att det kan vara svårt att överblicka konsekvenserna av att medverka i en dokumentär och dela med sig av sitt inre. Dels finns troligtvis klippet kvar på internet under en lång tid därefter – om det någonsin försvinner – och dels kan medverkandet påverka anhöriga eller vänner. Möjligen är det också svårare att vara helt ärligt, att prata om allt det man annars kanske gjort i en psykoterapi, om man vet att detta blir något som hela Sverige kan ta del av. Den viktigaste uppgiften för en leg. psykolog eller leg. psykoterapeut är att ha klientens behov i fokus, och detta verkar helt klart bli mer problematiskt under inspelningen av ett program som ska vara både underhållande och upplysande. Samtidigt kanske vi lever i en tid där det inte är tabu att prata om sina känslor i TV, och det kanske också är sunt på många sätt? Det är måhända klyschan så länge man vet om vad man gör så är det okej som skapar en svår gränsdragning, för ibland känns det som vi människor oftast inte är så medvetna om vad vi gör och vad det får för konsekvenser. Det märker vi ofta på vägen.
Som TV-tittare är det i vilket fall som helst en lyx att få möta dessa modiga, kloka människor som är beredd att gå igenom en terapiprocess i TV-rutan för att vi ska få se mer av vad psykoterapi kan vara och hur det fungerar. Dessutom är det en lyx att få se en duktig terapeut arbeta.
Att jobba med relationen är huvudfokus i en parterapi (mer om hur jag beskriver parterapi här), men förändringarna som sker finns samtidigt på ett individuellt plan. Detta tycker jag SVT:s dokumentär lyfter fram på ett bra sätt. Visst, det blir alltid lite tillrättalagt när en längre process ska visas på kort tid i TV. Det vi tittare får se är ofta de mest dramatiska och klargörande ögonblicken. När vi inte ser förberedelserna och samtalen innan och däremellan kan terapeuten verka lite som en trollkonstnär, alternativt någon som manipulerar fram diverse ”rätta svar”. Vi byter bort en del av processens seghet mot en stunds underhållning på TV – men huvudbudskapet är detsamma.
Nåväl. Framför allt upplyser programmet om att vi i TV-soffan inte är ensamma med våra relationsproblem, det är inte så att ”alla andra har det så bra” som skrämmande många tror och passar på att skambelägga sig själv och sin partner. I dokumentären blir det tydligt att svårigheter som i början verkade väldigt svåra att lösa går att arbeta med även under ett fåtal terapitimmar, även om det förstås krävs en hel del arbete både mellan terapitimmarna och efter terapins avslut. Parterapi kan bli en möjlighet som fler upptäcker, bland annat genom dokumentärer som denna.
Och nog verkar det bli alltmer accepterat att söka hjälp som par. Enligt en artikel på SVT:s hemsida har det de senaste åren blivit allt vanligare att par söker hjälp i terapi. TV-program som In Treatment, artikelserier i tidningar med utgångspunkt i psykologin samt samt dokumentärer som denna bidrar alldeles säkert denna utveckling mot att avmystifiera psykoterapi. Detta är viktigt, även om priset för enskilda personer vid just verklighetsskildringar ibland kanske är (för?) högt. Detta tål att diskuteras vidare, utan att vare sig moralisera över andra människors beslut eller alltför lättvindigt betrakta människors privatliv som nödvändig samhällsupplysning.
För er som missade gårdagens första program finns det att se på SVT Play nu en månad framöver, närmare bestämt här.