Existentiell terapi är en terapiform där en terapeut på ett öppet sätt arbetar tillsammans med en klient för att utforska frågor som rör existensen, som mening, livsval, identitet, relationer och förändring. Vanliga upplevelser vid uppstart är att känna sig bortkopplad från världen och det liv som ser bra ut utifrån, att ha svårt att se någon djupare mening och generellt upplevelsen att leva med en inre tomhet. Den existentiell terapin kan användas som den enda terapeutiska metoden eller komplettera andra psykologiska metoder.
Psykologiska metoder kan vara underbart hjälpsamma och effektiva när de prickar rätt gällande klientens preferenser och behov. Som psykolog jobbar jag integrativt med interventioner från PDT, KBT, APT, RT, MBT och EFT. Men samma hjälpsamma metoder kan också bli skadliga när en människa inte får plats utifrån sin upplevelse, särskilt om både hon själv och behandlaren förhåller sig till metoden som en slags ”sanning”. Precis som annan verksamhet är psykologisk behandling inte fri från samhällets värderingar och normer. Vad betyder det egentligen att ”må bättre”, vilket agerande och vilka val uppmanar metoden till? Här tycker jag att existentiell terapi mycket att ge, den kan öppna upp perspektiven ytterligare och ge den bitvis uppfordrande psykologiska metodiken lagom stort utrymme.
Den existentiella terapitraditionen kan förstås också stå i förgrunden i en behandling. Då handlar terapin mer genomgående om vad det innebär att vara människa i världen och kan ta avstamp någonstans i den gedigna tanketradition som finns att tillgå. Att få börja så pass fritt, i sin egen mänsklighet, kan vara en otroligt radikal utgångspunkt. Särskilt i ett nutidssamhälle som med sitt ständiga brus skickar ut signaler om att vi behöver titta utåt för att hitta en lösning för vårt lidande, troligtvis köpa något (vilket för övrigt är en paradox som även finns med i privat psykologverksamhet, behovet att skicka ut signaler för att ”finnas”). Så fort någonting för snabbt lovar ett slut på lidandet kan det vara värt tillåta sig en viss skepsis, anser jag. Vi kan jobba oss ur mycket lidande, apropå floran med psykologiska metoder, men inte det grundläggande existentiella lidande som finns i att vara människa som en dag ska dö. Detta kan förstås vara tungt, men det finns också mycket livskraft att hämta när vi kan vara i det som är och slipper lägga så mycket energi på att forcerat undvika något oundvikligt. Det finns djupare kapacitet i vår mänsklighet än vardagens brus lyfter, tänker jag. I detta kan grunda oss. I tryggheten som följer av att våga vara i och skapa mening även av våra tyngre upplevelser kan vi i högre grad göra val utifrån det vi vill, inte vår rädsla. Då kan vi i högre grad ta ansvar över våra val och vårt eget liv.
Det existentiella handlar alltså om att bli till som människa i ett större sammanhang, i kontrast till det biomedicinska synsättet som fokuserar på individens olika delar. Det handlar om de val vi gör i syfte att leva väl, både nu och framåt. Både för oss och vår omgivning som vi är förbundna med. Det ger oss en chans att koppla oss själva till världen utifrån ett meningsskapande, vilket paradoxalt nog – trots den mänskliga ensamheten – kan öka vår upplevelse av att vara sammanvävda med andra och i kontakt med världen.
Till den existentiella terapin kan kopplas en hel rad betydelsefulla intellektuella genom tiderna; filosofer, teologer, författare, sociologer, terapeuter. Det ligger utanför min ram att här försöka sammanfatta dessa (se gärna översiktsbok ”Existentiell terapi” av Palmgren och Wood). För att ge en inblick i just min subjektiva verksamhet vill jag kort lyfta några som jag inspirerats av genom åren och gärna återkommer till. Jag begränsar mig till följande fyra: filosofen och teologen Søren Kierkegaard, religionsfilosofen Martin Buber, psykiatern Viktor Frankl och sociologen Hartmut Rosa.
Søren Kierkegaard lyfter kombinationen av mod och val. Genom att välja och agera finns en chans att komma nära sig själv, att bli passiv och inte agera är mer riskfyllt. Här ser jag en stark koppling till möjligheten att använda psykologiska metoder för att arbeta med att minska undvikande och öka förmågan till känsloreglering för att orka uppleva de känslor som valfriheten för med sig. Dock kan ett arbete med känsloreglering utan en meningsgivande ram bli mer platt, det är motiverande att jobba med sitt eget inre om belöningen är mer kontakt. Kierkegaard lyfter att det genom att medvetandegöra sin individualitet och frihet går det att hitta till ett liv större än oreflekterade vanor. Det är en hoppfyll syn på att människan och hennes förmåga att skapa utifrån sitt inre.
Martin Buber lägger stor vikt vid relationer när han talar om hur mötet mellan människor föregår individualiteten. Där är han i linje med utvecklingspsykologin, där anknytningsteorin lyfter fram hur det lilla barnet formas i samspelet med vårdgivaren. Detta lägger sedan grunden till relationsmönster som vi använder som kartor vidare i livet i samspel med andra människor. Buber talar vidare om en slags kvalitet i mötet som uppstår i jag-du-relationer, där den andre ses som subjekt (och inte objekt, som i en jag-det-relation). Här blir det ett slags inslag av mystik i teorin, han talar om hur ett förvandlat ”jag” möter ett ”du” och då plötsligt kan få till ett starkare möte som skiljer sig från ett mer vardagligt förtingligande jag-det-möte. Buber beskriver det som ett slags fält att gå in i, som inte är viljestyrt utan uppenbar sig när rätt förutsättningar finns. Som psykolog som ständigt arbetar med möten i relationell terapi tycker jag Bubers ord hjälper till att sätta ord på erfarenheten av ett slags förtätat mänskligt möte som kan uppstå i terapi. Jag upplever att denna sortens möte i samtalen har stark kraft att skapa något nytt och ofta uppstår efter utvecklandet av en tillitsfull relation och ofta när prestationsfokus/praktiskt jobb fått vila en aning.
Viktor Frankls arbete präglas av tiden som fånge i koncentrationsläger under andra världskriget, där han som enda överlevande i sin familj skrev boken ”Livet måste ha en mening” efter krigsslutet samt utvecklade logoterapin. Frankl pratar om tre sätt att upptäcka mening; att genom aktivitet göra något, att uppleva något samt att välja hur man förhåller sig till situationen. För den första punkten har vi beteendeterapins beteendeaktivering och god evidens för att detta funkar. För den andra punkten, att uppleva eller möta något, finns gott om beskrivningar om hur både konst, natur och kärleken i relation till andra fungerar meningsskapande. I den tredje punkten kommer det svårare arbetet, att hitta en attityd genom vilken människan kan förhålla sig till lidande. Frankl kopplar det till att ”svara an” på något ute i världen som kallar. Han uttrycker att det inte handlar om vad vi kan förvänta oss av livet, utan vad livet kan förvänta sig av oss. Han ger det magstarka exemplet om att han i koncentrationslägret ”accepterade utmaningen att lida modigt”. Forskning har visat att både upplevelsen av att själv kunna påverka det som händer inifrån (intern locus of control) och upplevelsen om att tillvaron är hänger ihop som meningsfull (KASAM) bidrar till en bättre hälsa. Forskning på just Frankls förhållningssätt känner jag inte till, men upplever det som en inspiration att vara kreativ till att ”svara an” på världen för att skapa både kontakt och mening.
Hartmut Rosa har utifrån sin utgångspunkt som sociolog beskriver samhällets acceleration och upplevelsen av att behöva springa för att stå still och inte halka bakåt. Rosa uttrycker det som att nutidsmänniskan blir allt effektivare i det vi gör (jobbar mer, utvecklar oss på fler håll, reser mer osv), men ändå upplever att det inte är tillräckligt. Rosas bidrag är begreppet resonans, som för mig för tankarna tillbaka till Frankls begrepp ”svara an”. Det handlar om att fokusera bort från den produktiva ytan och istället fokusera på det som berör oss inombords. När vi upplever att något berör oss, skapar resonans, kan vi också ge ett genuint gensvar till världen utanför. Min upplevelse är att många som uppsöker samtalsterapi för att få hjälp med depression och ångest har nytta av både konkreta psykologiska metoder för att ta sig ur detta, men att det inneboende i metoderna finns en risk att bygga in en långsiktig risk för ”mer av samma spring”. Kanske att ”snabb återgång i arbete” genom beteendeaktivering i vardagen ibland inte ger vad som behövs på sikt. Att få gå lite djupare och även gå på skattjakt efter stunder av resonans kan i vissa fall bidra till en ny riktning.
Den existentiella terapin är så mycket större än beskrivet här ovan, där jag dessutom filtrerat den rätt kraftigt genom mig som person (se boktips ovan i text för mer läsning som sagt). I min text har jag försökt exemplifiera både hur jag ser på existentiell terapi som hjälp vid arbete med andra psykologiska metoder men också om den existentiella terapi i sin egen rätt. Vidare har jag försökt exemplifiera hur några existentiella tänkare inspirerat mig i den sortens arbete som ger mening och resonans till mitt liv. Om det väcker något i dig och du intresserad att veta mer är du välkommen att ta kontakt, mail och telefonnummer till mig finns här.