Så här i början på ännu ett år som psykolog i Stockholm funderar jag lite extra på min verksamhet med utgångsläge i frågor jag brukar få om mitt jobb. De vanligaste frågorna handlar om hur jag jobbar på min mottagning, hur samtalen fungerar och om det inte blir tungt att jobba med lidande. För att börja med det sistnämnda; att ta in och dela någons lidande är inte på något sätt en lättsam uppgift, men jag upplever att det sällan är så pass tungt som jag upplever att frågeställaren målar upp det. Naturligt nog, det är ju en del av terapeutens utbildning och träning för uppgiften. Förutom detta tänker jag att lidandet i samtalen ofta minskar ganska direkt. Genom att bryta isoleringen, vara tillsammans i det som är och så småningom göra en praktisk plan för ytterligare positiv förändring minskar den typen av lidande som brukar vara kopplad till ensamhet och maktlöshet. Redan från start finns ofta glimtar av ljus, som brukar öka steg för steg under processen. Beroende på samtalsform finns sedan olika sorters struktur som ger olika möjligheter till olika former av kontakt/förändringsprocess, även om samtalsformerna går i varandra på olika sätt. Jag tänker på tre huvudspår:
Psykoterapi. En psykoterapi kan vara olika i både längd och form. Den kan planeras på olika sätt och utgångspunkten olika beroende på metod(er) som planerar att användas för att matcha problematik och person. Gemensamt för terapier, särskilt långtidsterapier, är att de till skillnad från andra samtalsformer ger en särskild plats till att få gå längre och djupare. I korttidsterapi är fokus av praktiska skäl mer snävt avgränsat, just för att ge utrymme till att gå på djupet inom en specifik fråga som inte är alltför komplex. I en långtidsterapi går det att behandla även mer komplexa svårigheter, som exempelvis grundar sig i trauman från uppväxten. En långtidsterapi ger också större möjligheter att inte enbart styra processen mot på förhand utvalda frågor, det finns också ordentligt med utrymme för det som väcks inombords eller i den relationella processen längs vägen. Ibland tänker jag att det är som en slags rebellisk kärlekshandling att gå i långtidsterapi idag, mitt i samhällsandan av ”snabba lösningar” och behovet av tydlig ekonomisk avkastning vid investering (inte omöjligt att hitta det vid terapi, men det är inte huvudmålet). Med det sagt finns förstås en mängd avvägningar att göra i planerandet kring en psykoterapi, både kring behov, motivation och tillgängliga resurser. Det kostar både tid och pengar att gå i en privat psykoterapi. Det viktiga är att i planeringen balansera behov, vilja, formulerat mål och praktiska möjligheter för att skapa en situation där bägge parter blir fria att utföra sin del av arbetet. En vanligt sätt att beskriva önskemål med psykoterapi är att vilja minska något obehagligt, att få en symtomreduktion och uppleva mindre ångest, mindre håglöshet etc. Det finns också andra sätt, som att formulera utfallet utifrån vad som byggs upp och blir till. Utifrån mitt arbete som psykolog i Stockholm tänker jag spontant på följande: ökad känslomässig kontakt in till sig själv, upplevelse av att vara ”mer levande”, en närmare kontakt med andra, en ökad självinsikt, stabilitet i tillvaron, acceptans, en ökad flexibilitet att hantera ”samma gamla problem”, ett inre ankare i form av formulerade värderingar/vad som är meningsfullt i livet, klarhet i och lugn känsla kring tidigare upprivande barndomsminnen, en ökad glädje och nyfikenhet inför livet och en trygghet i sig själv.
Känslomässigt stöd. Vid sidan av psykoterapi jobbar jag ofta med kontakter som har ett tydligt fokus på stöd i vardagen. Det kan handla om stöd en kort period, som att hantera en pågående kris efter uppbrott av relation, uppstart av ny relation, sjukskrivning, barn som flyttar ut, karriärsbyte eller annan omvälvande livsförändring. Det kan också handla om att livet är tungt över en lite längre tid, där det finns belastningar som troligast inte förändras nämnvärt inom en överskådlig framtid. Det kan till exempel handla om svårigheter kopplat till eget fungerande, att vara anhörig till någon med sjukdom eller att leva med en minoritetsstress i pressande miljö där andras agerande utifrån rådande normer utgör belastningen. Även den kontakt som utgår från stöd i vardagen och inte explicit siktar mot någon särskild psykoterapeutisk förändring brukar ha tydliga psykoterapeutiska inslag över tid, då långsiktigt mål är att klara sig utan yttre stöd. Ett exempel på detta är att det känslomässiga yttre stödet internaliseras och skapar förutsättningar till både ökad känsloreglering och ökad mentaliseringsförmåga. En uttalad praktisk ambition är också att sträva mot att bygga upp socialt nätverk utanför stödkontakten för att, om möjligt, göra psykologkontakten överflödig. Kopplat till detta finns också alltid frågan om lämpligheten att gå i och själv betala för privat samtalskontakt, särskild över längre tid. Strävan är då att aktivt arbeta mot tillgång till vård och stöd från samhället istället.
Lustfylld coaching/självutveckling/terapifokus på positiva affekter. Fokus på positiva känslor i samtalskontakter är både en egen punkt och ofta ett välkommet inslag i de övriga två kategorierna som åtminstone inledningsvis tar avstamp från aktuellt lidande. Att i psykoterapi och stödsamtal komma till den punkten där det lustfyllda får ta plats brukar vara väldigt vitaliserande och indikera att det arbetet som fokuserat på att avhjälpa lidande går mot sitt slut. Jag tänker dock att detta med lustfylld coaching/självutveckling förtjänar att lyftas lite extra, det tenderar att falla bort i många beskrivningar om vad vi som psykologer ägnar oss åt. När positivt psykologi introducerades i slutet av 1990-talet blev detta ett samlingsord för att beskriva fokuset att stärka det friska och på så sätt öka välmåendet, snarare än att som innan fokusera på att bota det sjuka. Förståeligt nog läggs resurser på i sjukvården på sjukdom, men det kan vara bra att känna till att längtan efter ett gott liv, att vilja bygga på sina styrkor och söka mer lust i tillvaron kan vara en annan ingång till samtalsarbete. För en affektfokuserad psykolog som mig har detta med glädje, intresse och lust hög prioritet. Jag jobbar frekvent med att skapa utrymme till att öva på att vara i affekterna glädje (att ”bara vara” i rofylld harmoni här och nu) och intresse (nyfiket, tryggt driv att ta sig iväg och upptäcka sig själv, andra, världen). Utifrån större tillgång till dessa affekter skapas en mer njutbar upplevelse av att vara levande i världen. Tillvaron blir så att säga mindre slit och släp, även om vi förstås också måste förhålla oss till faktiska orättvisor och lidande liksom de känslor de väcker. Inom området glädje/intresse/lust finns ibland starka känslofobier, exempelvis innehållandes rädsla för att slappna av och vara nöjd i nuet (glädje) eller skam inför att vilja och ta initiativ till en viss kontakt (intresse). Vår sexualitet är tydligt kopplat till våra positiva känslor och kan ges ett särskilt fokus i en kontakt. Överlag handlar processen om lustfylld självutveckling att i sig själv och tillsammans med andra våga ta för sig och njuta av livet.