Att vara annorlunda i en strömlinjeformad värld: Om Clara Törnvall, autism och minoritetsstress

I senaste Modern Psykologi (nr 8, 2021) läser jag en fenomenal artikel av Clara Törnvall som beskriver hur hon fick diagnosen högfungerande autism i vuxen ålder. Artikeln baseras på hennes nyutkomna bok Autisterna: om kvinnor på spektrat (2021). Clara berättar i artikeln om den lättnad och ångestreducering som diagnosen innebar, hennes upplevelse inte längre vara en ”misslyckad neurotypiker” utan istället en ”vanlig autist”. Med referens till Jonna Bornemarks bok ”Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (2018) för hon ett resonemang om hur vårt neurotypiska samhälle förlorar sig i generaliseringar och allt mer tappar kontakten med unika individer. Utifrån sin egen resa återkommer hon till sin anpassning till majoritetssamhället och behovet av att som människa få höra till, att få slå rot i en gemenskap. Mot slutet av den längre artikeln skriver hon:

”I ljuset av denna utveckling är det lätt att förstå varför annorlunda människor behöver sina diagnoser. Det är deras enda sätt att bli lyssnade på. I toppstyrda system blir pappret med diagnosen ett verktyg för överlevnad. Har du diagnosen svart på vitt kan anpassning möjligen göras till dina behov, utan den står du chanslös.

Det går inte att förstå människors vantrivsel, utmattning och psykiska ohälsa utan att analysera samhällsutvecklingen och den verklighet som de möter i sin vardag. Autistiska personer har alltid funnits, men diagnosen uppstår först i mötet med omgivningen. Ju mer strömlinjeformat samhället blir, desto tydligare sticker annorlunda individer ut”.

Jag blir kvar i detta, både i värdet av en diagnos och samtidigt en slags paradox i att behöva ”komma ut” med sitt psykiska fungerande för att bli mött utifrån sina förutsättningar. Hur samhällsutveckling och individuellt fungerande möts i olika tider.

Som minoritet blir det svårare att både spegla sig i andras upplevelser och att våga formulera sig utifrån sina egna. Omgivningens avståndstagande kommer i olika former, ofta med referenser till normalitet och i form av välmenande råd. Det framkommer i Claras berättelse och jag  tänker att det är ett återkommande dilemma även i andra situationer kopplade till psykisk ohälsa. I psykoterapeutiska samtal finns ofta en längtan att försöka urskilja sig själv i bruset, att i lugn och ro våga testa tankar och känslor.

Det är svårt att vara människa. Det kan vara nog så svårt om en utifrån de flesta parametrar står mitt i normalfördelningen. Om en är genomsnittsneurotypiker, genomsnittsbegåvad,  genomsnittskänslig, genomsnittsfokuserad, genomsnittsextrovert och så vidare. Livet kan drabba en hårt ändå, med svåra livsomständigheter, förluster och motgångar. Den som har en någon spretigare profil får svårare att hitta den förståelse och trygghet som en självklar plats i en majoritetsgemenskapen kan ge, liksom att i sin tur ge detta till sig själv. Minoritetsstress är ett välkänt fenomen. Det kan till och med vara så att de egna avvikande färdigheterna rankas högt, som hög begåvning, även om det motsatta vanligen skapar ytterligare svårigheter i form av problem att leva upp till omgivningens förväntningar.

Det blir viktigt att prata om detta skav, de ofta tröttande försök anpassning som följer samt att fortsatt reflektera kring våra sätt att skapa kollektiva livsmiljöer där vi som unika individer får slå rot.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ 4 = 9