Det är svårt att hantera nya problem på egen hand. Ända sedan födseln lär vi oss ständigt nya saker genom att titta på hur andra gör, som flockdjur är vi duktiga på att observera och imitera. Det är också så vi lättast stämmer av om situationen är trygg. Det lilla barnet tittar på förälderns ansiktsuttryck och kroppsspråk när något främmande element uppenbarar sig, den vuxnas trygghet ger trygghet till barnet.
Evolutionen har i stort lärt oss att i osäkra situationer prioritera rädsla framför att slappna av och ”hoppas på det bästa”. Detta blir särskilt tydligt hos människor med stor kapacitet att in sin omgivning, personer med hög känslighet som kan uppfatta subtila antydningar till möjlig fara. Bästa möjliga chans till överlevnad på kort sikt har vi om vi slutar upp med att vila och istället springer iväg om det prasslar misstänkt i buskarna. Kanske är det inte en fågel just denna gång utan ett hungrigt lejon! Det är effektivt men också tröttande alla gånger det är falskt alarm, vilket på sikt kan ge oss nutidsmänniskor andra problem som stressproblematik, ångest och oro. Vi har därför nytta av att balansera vårt hotsystem med både yttre och inre strategier, där det i det senare bland annat kan ingå att öva på att reglera våra egna känslor och göra en rationell riskbedömning av den potentiella faran på både kort och lång sikt.
Vi har med oss grundläggande instinkter och inlärd kunskap när vi ställs inför ett nytt problem. På gott och ont utgår vi från existerande kunskap. Det är ofta effektivt men fungerar sämre när vi har inlärda strategier som vi framhärdar med att tillämpa trots att de inte passar i det nya. Detta gäller i hög grad känslomässiga och relationella strategier. Det vi har lärt in tidigt i livet finns kvar som ett filter som vi ser världen genom. Har vi tidigare maximerat uppskattning och närhet till föräldrar genom att ständigt klänga oss fast eller, tvärtom, genom att hålla ett visst avstånd och vara till synes självständiga så kör vi automatiskt på samma strategi igen i nya, nära relationer. Kanske upptäcker vi på vägen att vårt sätt att agera inte tycks skapa den närhet vi önskar i den nya relationen, men vi har svårt att komma på nya sätt. Åtminstone om vi ska stå ut och känna oss tillräckligt trygga samtidigt. Att plötsligt börja bete sig annorlunda, exempelvis vara mindre undvikande och mer sårbar gentemot andra, kan upplevas som alltför skrämmande. Ibland är vi inte ens medvetna om att vårt nuvarande sätt att agera är ett aktivt val. ”Det är bara sån jag är”, säger vi, och fortsätter göra något som vi själva på sikt inte mår bra av eller som sårar andra.
Jag påmindes om detta med rädsla, inlärning och problemlösning när jag nyss såg en stor fluga som irrat sig in i mitt mottagningsrum. Situationen var välbekant; den for runt frenetiskt i rummet och hittade inte ut. Det såg plågsamt ut, jag ville försöka hjälpa den på traven. Jag ska nu inte uppehålla mig längre än nödvändigt vid dramatiken om mitt möte med flugan, även om berättelsen innehåller en otippat fullständig dramaturgisk kurva. Lång historia kort är att jag i mina hjälpförsök troligen själv blev en del av hotet och flugan sökte trygghet vid ett av de stängda fönstren dit jag själv inte nådde. Där jobbade den sig systematiskt sig fram över rutan, dunk-dunk-dunk-dunk, med mer och mer kraft. Förgäves försökte den flyga framåt innan den efter flera turer, med tafatta försök från mig att hjälpa till, till slut hittade ut.
Poängen med den vardagliga anekdoten är den illustration flugan får utgöra för vårt mänskliga fungerande. När jag såg flugan kämpa allt hårdare vid fel fönster sköljde en våg av igenkänning genom mig. Enträget och med stegrande frenesi gjorde flugan samma dykande flygmanöver. Det var nästan rätt, den kom nästan ut, men ändå inte alls. Den hade hittat till ljuset vid fönstret, med utsikt mot himlen. Den hade dessutom hittat ett smart sätt att komma undan det viftande hotet på golvet och kanske lyckats minskat ner sin rädsla (viss forskning har visst sett något som liknar rädsla hos åtminstone vissa flugor). Det tycktes vara den perfekta kompromissen av att följa sin inre kompass och flyga mot ljuset och samtidigt undkomma det mänskliga hotet på marken. Problemet var bara att flugan var fast. Om vi förmänskligar flugan var den inte bara fast till det yttre utan också i sin egen problemlösning.
Jag tänker att det är exakt så vi ofta gör, särskilt i relationer eller annat känslomässigt som är sårbart för oss. Detta dunk-dunk-dunk-dunk mot rutan. Vi hittar den kompromiss som vi bedömer som bäst möjlig utifrån omständigheterna och arbetar sedan där. Vi jobbar otroligt hårt, vi är dedikerade uppgiften och vill verkligen komma loss från det som håller oss tillbaka. Problemet är att tidigare inlärning och rädsla har placerat oss på en stängd mental fönsterruta eftersom vi medvetet eller omedvetet bedömt den som tillräckligt trygg. Den är tillräckligt långt bort från potentiellt hotande människor som kan ge nya bidrag till situationen och passar med vår tidigare inlärning. Därför stannar vi kvar och gör små utfall på måfå, trots att fönstret har varit stängt i många år. Men det känns som att det borde vara rätt väg. Vi ser ljuset så nära och tänker kanske att det är vårt fel för att vi inte kommer ut. Vi är (valfritt nedsättande ord), därför måste vi kämpa hårdare. Eller tvärtom, vi är övertygade om vår egen förträfflighet men det är himla synd att de andra är sådana idioter. Ofta kan det finnas inslag av bägge.
Jag kommer att tänka på det där citatet som tillskrivs Einstein (men som han förmodligen aldrig sagt), att galenskap är att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig olika resultat. Jag tänker också på hur jag, som i fallet med flugan gärna ville hjälpa till, men troligen blev ett nytt hot. Parallellen är även här hur snårigt det blir för oss människor när andras klumpiga men välvilliga försök riskerar att generera ytterligare rädsla och smärta. För att inte tala om de icke-välvilliga handlingarna. Beroende på inlärning, såsom anknytning och vilka känslor som varit tillåtna, är vi ofta rädda för varandra när vi som mest behöver stöd och hjälp. Även dem som vi kanske rationellt bedömt som välvilliga. Tur i snårigheten är att vi till skillnad från flugan har vårt respektive tänkande, förmåga till perspektivtagande, vårt språk och en förfinad känslomässig kommunikation att tillgå för att mötas. För när det kommer till en hotfull och svår känslomässig situation kan både du och jag instinktivt agera ungefär som flugan. Blir det en utdragen situation där vi fastnat för länge på en stängd fönsterruta kan vi behöva hjälp. Någon som har ett annat perspektiv och bryr sig på riktigt kan bidra med trygghet. Tillsammans blir det lättare att komma tillrätta med rädslan och att lära nytt. Ett sätt att landa och komma ur situationens tunnelseende är att arbeta med känslomässiga svårigheter eller annan problemlösning med en vän eller tillsammans med en professionell psykolog eller psykoterapeut i psykoterapi eller andra samtal.