Jag att tror det är nyttigt att ibland ta ett steg ifrån sitt eget ämnesområde och öva sig att se välbekanta fenomen från andra vinklar. Åtminstone så upplever jag det som nyttigt att som psykolog ibland släppa den klassiska psykologin en stund. Jag försöker då snegla på andra discipliner som kan bidra med kunskap i anslutning till psykologins/psykoterapins område. Detta är förstås ofta lättare sagt än gjort. I slutet av förra veckan fick jag dock möjligheten till just detta när jag deltog i en tvärvetenskaplig konferens som hölls vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns Högskola, strax utanför Stockholm (en konferens som jag nämnt tidigare).
Empati är en företeelse som blivit allt mer intressant för forskare inom olika fält. På empatikonferensen var talare från såväl psykologins-, filosofin- och medicinens område inbjudna, och det fördes samtal kring empati både på praktisk och teoretisk nivå. Inom empatiforskningen idag frågar man sig hur empati uppstår och varför, hur empatiprocessen bäst beskrivs och hur kopplingen till fysiologiska processer i kroppen ser ut. Faktum är att det finns många svåra teoretiska dilemman att lösa inom empatiforskning, trots att de allra flesta av oss har en intuitiv förståelse för empati i praktiken.
Vad är då empati, egentligen? Ja, därom tvista de lärde. Många forskare på konferensen beskrev på lite olika sätt att empati både har en kognitiv del (att tankemässigt, åtminstone till viss del, kunna sätta sig in i den andres situation) samt en upplevelsebaserad del (att känna med den andre). Empati leder dessutom till någon form av agerande, till exempel att aktivt lyssna och bry sig om att försöka hjälpa lindra ett lidande. Empati handlar alltså, kort sagt, om att kunna förstå, leva sig in i och bry sig om en annan människas upplevelse.
En mer filosofisk ingång till empati hade en av huvudtalarna; författaren och psykoterapeuten Lou Agosta (bild nedan). I sin forskning har han fokuserat på empati inom filosofins område och också skrivit boken Empathy in the Context of Philosophy (2010). Empati inom filosofins värld är inte det allra lättaste område att navigera inom på kort tid, upptäckte jag, men Agosta lyckades trots det fånga oss åhörare med sina tankeväckande slutsatser och råd. För att förklara hur empati väcks tog Agosta avstamp i meningen ”Death individualises me, the Other humanises me”.
Utifrån denna slagkraftiga mening förklarade Agosta sina existentialistiska tankegångar om hur vi, alla människor, står ensamma inför döden, men hur vi också är kopplade till varandra genom vår empati. I mötet med en annan människa är det den Andre som erbjuder oss möjligheten att vara mänsklig. Vi ”gör varandra mänskliga” genom att just bjuda den andre på vår empati och förståelse. På så sätt behöver vi varandra; vi äger inte vår egen mänsklighet och kan inte kontrollera den med vår egen viljekraft. Genom empatin får vi möjligheten att vara människa som en slag gåva från den andre. Detta berör på sätt och vis psykologins område, men då med psykologins bakgrund i anknytning och affektintoning. Vi är våra relationer, som författaren och leg. psykologen Tor Wennerberg argumenterar för i sin bok med samma titel.
Vid ett tillfälle i sin föreläsning ger Lou Agosta ett råd om hur man bäst visar empati, och det handlar om att ta sig ur sin subjektivitet så mycket som det går och våga ta till sig det den andre säger, gör och är. Ofta när någon annan människa pratar lyssnar vi mest till våra egna åsikter i huvudet om vad den andre säger, menar Agosta. Ett empatiskt lyssnande är, tvärtom, att stilla sitt eget babbel i huvudet och ta emot just det den andre berättar och ger.
Eftersom jag är mycket av en praktiker uppskattade jag särskilt de delar i konferensen som just presenterade kreativa förslag för att öka empatin i olika sammanhang. En föreläsare med sådant fokus var Maggie Rose, en läkare från England. På konferensen berättade hon om sitt arbete med en läkarutbildning i England, där en av hennes arbetsuppgifter bestod av forskning kring hur blivande läkare kan minska sina fördomar och öka empatin för sina psykiatriska patienter. Man skulle kanske kunna tro att med ökad kunskap om psykiska sjukdomar följer automatiskt en större empati för de som drabbas? Studier har dock visat att en ökad kunskap inte nödvändigtvis ger mer empati, berättade Maggie.
Vad som däremot tycks kunna öka empatin hos en människa är att hon skaffar sig en egen erfarenhet av hur ”den andre” upplever en situation. I de läkarstuderandes fall handlar det till exempel om att upptäcka sina ”sjuka sidor” och patienternas ”friska sidor”, och på så sätt stärka sin samhörighet med patienten. Maggie Rose berättar vidare att empatiskapande både kan ske genom sådan fysiska möten, men också genom ”möten” som skapas genom böcker och film. Enbart detta att ta del av en trovärdig livsberättelse om psykisk sjukdom genom kultur kan skapa mer empati, enligt flera studier. För att man, i sitt yrke, ska kunna ha en fungerande empati är det också viktigt att lära sig hålla ett balanserat avstånd till den lidande, menade Maggie. Detta innebär att varken bli för skärrad för att kunna ge hjälp eller bli för distanserad, det vill säga försöka vara ”objektiv”.
Maggies Roses föredrag om läkarstudenter och empati förde mina egna tankar tillbaka till psykologutbildningen och den egenterapi som psykologer har. Varje psykologstudent måste själv gå i terapi minst femtio timmar inom ramen för psykologutbildningen (mer om detta på min hemsida). Detta syftar till att studenten själv ska få en förståelse för hur det är att vara patient samt få syn på de sidor hon eller han behöver bearbeta i sitt eget liv. Det har förts livliga diskussioner kring om denna egenterapi verkligen är ett nödvändigt inslag i psykologutbildningen och huruvida den borde tas bort. Särskilt efter att ha lyssnat på Rose tänker jag egenterapi verkar vara ett ytterst lämpligt (obligatoriskt) inslag i psykologutbildningen och att den kan vara till god hjälp för att öka empatin hos blivande psykologer.
På tal om empati i praktiken; en spännande programpunkt under konferensen var Ivar Sviestins fotoutställning GLOBAL PHOTO PROJECT där människan och ”the naked face” stod i fokus. Under sitt projekt mötte fotografen Sviestins många olika människor i olika delar av världen. På varje utvald geografisk plats fotograferade han en person per levnadsår, det vill säga från nyfödda bebisar till far- och morföräldrar. Urvalet på plats baserades på lokal statistik om könsfördelning samt statistik om etnisk och social variation. Gemensamt för Sviestins bilder är att den enbart är det oförställda ansiktet som visas. Smink, smycken och poseringar, till exempel det så vanliga leendet inför kameran, saknas helt.
Syftet med GLOBAL PHOTO PROJECT är att visualisera en globalisering och knyta individen till en övergripande mänsklig gemenskap på jorden. Ivar Sviestins vill också påminna oss om vår begränsade tid på jorden; vi får bara vara här så länge vi har ”besökstid”. Vid mailväxling berättar Ivar om de existentiella frågor som ryms i GLOBAL PHOTO PROJECT: ”Tiden blir synliggjord genom bilderna. Insikten om tidens gång är en förutsättning för vår utveckling och kan förhöja livskänslan. Frågor som ’vad gör jag här?’ och ’vad är egentligen viktigt’ aktualiseras och för oss närmare varandra då vi alla delar samma belägenhet, utan undantag”.
Sviestins menar att varje ansikte är ett landskap som uttrycker människans unika livshistoria, samtidigt som våra olika mänskliga ansikten påminner om varandra och gemensamt utgör ”mänsklighetens ansikte”. Det påminner om det Agosta underströk i sitt föredrag, nämligen att själva faktumet att vi står ensamma inför mänskligt lidande och död väcker vår empati inför andra människor i samma situation, det vill säga våra medmänniskor. Intima och jämförbara fotografier av det mänskliga ansiktet illustrerar i Sviestins projekt att det är kombinationen av det individuellt unika och det gemensamt mänskliga som utgör grunden till vår förståelse av mänsklig empati (se ett av Ivar Sviestins foton från projektet nedan. Fotot används med Ivars tillåtelse).
Jag kan till sist inte låta bli att avsluta inlägget inom psykologins värld, trots mina spännande ämnesutflykter. Inom psykologisk forskning finns nämligen också en hel del forskningsfynd som rör förståelsen av den mänskliga empatin. Något jag tycker är särskilt spännande är de studier som tyder på att emotionell smitta, genom automatisk ansiktsavläsning, har ett samband med om vi har förmågan att visa empati gentemot andra. Marianne Sonnby-Borgström vid Psykologiska Institutionen i Lund har gett oss många spännande bidrag detta ämne då hon forskat kring sambanden mellan empati och affektiva uttryck/anknytning (hon har för övrigt också skrivit en bra översiktsbok om affekter).
I en av dessa studier (Automatic Mimicry Reactions as Related to Differences in Emotional Empathy, 2002) delas försökspersonerna in i två grupper; hög- och lågempatiska. Gruppindelningen sker utifrån svaren på ett självskattningsformulär som avser mäta emotionell empati (QMEE). Alla försökspersoner får sedan se olika bilder på glada och arga ansikten som visas på olika långa exponeringstider för att kunna fånga den emotionella processens olika bearbetningsstadier. Den första nivån, som aktiveras med en 17 millisekunder (ms) lång exponeringstid, är preattentiv, det vill säga perceptuellt omedveten. Den andra exponeringsnivån (17-56 ms) är automatisk och antas uppväcka automatiska, emotionellt icke reglerade reaktioner. Den tredje nivån (100-2350 ms) kallas kontrollerad och antas uppväcka kognitivt mera reglerade emotionella reaktioner. Försökspersonernas imitativa ansiktsreaktioner registrerades med hjälp av elektroder, (elektromyografi, EMG), som mäter den elektriska aktiviteten i mycket små muskelrörelser.
Resultaten visade att den högempatiska gruppen visade imitativa reaktioner redan vid en automatisk nivå (17-59 ms), medan den lågempatiska gruppen inte visade imitativa reaktioner utan istället visade en ”tvärtomreaktion” (det vill säga ”log” åt det arga ansiktet). Det tycks som om uppfattningen om sig själv som empatisk och hur väl man automatiskt imiterar andra människors ansiktsuttryck – och på så sätt skaffar sig en egen känsla för hur den andre upplever något – har ett samband. För er som känner till begreppet ”spegelneuroner” så är detta ett spännande begrepp i sammanhanget. Ni andra kan, om ni vill, skaffa er snabbkoll på detta spännande fenomen här. Ni som vill läsa mer om Sonnby-Bergströms olika studier kring empati hittar några av dessa i hennes avhandling som finns att läsa i pdf-format här.
Den psykologiska forskningen försöker på liknande sätt som Sonnby-Borgström kartlägga och hitta stöd för olika hypoteser om hur den mänskliga empatin väcks, uttrycks och fungerar. Ännu är det ett alltför komplext fenomen för att helt ringa in det, därav förstås all denna forskning som sker inom olika discipliner. Tills vidare föreslår jag att vi alla fokuserar på empati i praktiken bäst vi kan, både mot oss själva och mot våra medmänniskor. Det man redan nu kan säga med hyfsad säkerhet är nämligen att det mesta blir lite trevligare då…
PS: För er som är intresserade av att gå på ett besläktat event framöver – denna gång om altruism och medkänsla den 4/9 i Stockholm – så kan jag rekommendera er att kika in här. Med bland talarna finns bland annat duktiga Katja Claesson (leg. psykolog, fil dr), som också är en av mina kollegor i nätverket Affekta. DS
