Igår firade Psykologiguiden tre år och bjöd in till seminarier och mingel för psykologer och andra psykologiintresserade med koppling till webbplatsen. Jag var på plats för både seminarier och mingel med gamla och nya bekantskaper. En främling är en vän du ännu inte känner fick lite av en ny innebörd just igår, för jag hade lyxen att få möta flera trevliga kollegor som jag inte nämnvärt kände sedan tidigare.
Nåväl. För er som inte känner till Psykologiguiden är så är det kort sagt en webbplats som fungerar som en slags konsumentupplysning för psykologi och där Psykologförbundet går i god för innehållet. På webbplatsen finns en kunskapsbank med olika artiklar som rör psykologi och psykisk hälsa och tillika ett välbesökt psykologilexikon. I Hitta en psykolog finns också ett stort antal legitimerade psykologer listade och kan hittas vid en sökning på vissa nyckelord, till exempel ort eller behandlingsområde. Dessutom finns det möjlighet att direkt på sajten ställa frågor till psykologer genom den populära tjänsten Fråga psykologen. Webbplatsen Psykologiguiden uppdateras ofta, är tydlig och har en bredd inom psykologi som är svår att matcha – den fungerar i mina ögon lite som en slags startsida för psykologi på nätet.
Nu till gårdagens festligheter. Eftermiddagens seminarieserie inleddes av Rebecca Andersson, som gjorde ett utmärkt jobb som konferencier under hela eftermiddagen. Därefter fick vi lyssna på Psykologförbundets Lars Ahlin och Psykologiguidens Emily Storm som berättade om hur webbplatsen startats och utvecklats. Webbplatsen psykologiguiden har för närvarande runt 100 000 besökare varje månad, och antal besök går stadigt uppåt.
Efter detta följde flera talare som på ett eller annat sätt berörde det arbete som är viktigt för såväl Psykologförbundet och Psykologiguiden. Ann-Charlotte Smedler talade om vikten av att psykologisk forskning når politiska beslutsfattare, men också om risken att vara för snabb att omsätta nya forskningsresultat utan att först se över kontexten. Jenny Klefbom och Ingrid Gråberg, berättade om sitt arbete med Fråga psykologen, det vill säga den del av Psykologiguiden som består av att psykologer besvarar läsarfrågor på sajten. De bägge berättade om de etiska överväganden som går som en röd tråd genom deras arbete; de är noga med att inte spekulera kring diagnoser, att inte ge konkreta råd om behandlingsmetoder, att inte agera domare i olika frågor samt att inte röja frågeställarens identitet. Att svara på skrivna frågor kan aldrig ersätta vård, menar de, men kan ändå ge ett slags möte mellan den som skriver och psykologen. Samtidigt kan frågan och svaret fungera upplysande på en mer generell nivå för fler läsare.
Mot slutet mot seminariedelen, innan gav oss ut i minglet, fick vi lyssna till psykologerna Jenny Jägerfeld och Jonas Mosskin som framförde en närmast standup-liknande dialog kring guidens tio-i-topp ord, det vill säga de ord som flest folk sökt en förklaring på i guidens Psykologilexikon. Bland dessa fanns orden coping, betingning, schizofreni, exekutiv funktion, depression och affekt (bild lånad från Psykologförbundets Facebookgrupp).
Just ordet affekt blev jag lite särskilt glad över att se eftersom det tillhör mitt arbetsområde, det vill säga att arbeta affektfokuserat i psykoterapeutiska samtal genom ett särskilt fokus på grundläggande känsloreaktioner. Något annat som jag minns väl från igår var Jennys utvikning kring hur psykiskt sjuka personer framställs i media. Mediaforskare har genom studier kunnat visa att mediabilden är av den psykiskt sjuke ofta är nedlåtande. Inte sällan porträtteras den psykiskt sjuke också som våldsam och oberäknelig. Det är vår uppgift som psykologer att vara med och ändra på denna felaktiga bild, menar jag. Här gör (H)järnkoll för övrigt ett gott arbete med att lyfta frågor kring psykisk hälsa för att minska fördomar.
Ytterligare en höjdpunkt under kvällen var när Jenny Jägerfeld djärvt och skämtsamt diagnosticerade psykologer som yrkeskår. Hon menade att psykologer som yrkeskår tycks lida av depression; vi har hämmat tal, hämmad motorik, fokuserar onödigt mycket på problem och lider brist på spontana glädjereaktioner. Psykologer är dessutom ofta passiva och fastnar i existentiella grubblerier. Klockren jämförelse som ger en känga åt den traditionella bilden av den ständigt samlade psykologen, ja så pass samlad och inbunden att hon eller han är på god väg att uppfylla diagnoskriterierna för depression… Jag slår gärna ett slag för just flexibla psykologer som inte fastnar i en alltför trängd roll, eller diagnos om man så vill, utan istället vågar vara både samlade och mänskliga!
Med detta avslutar jag för idag. Tack till er jag hade förmånen att få träffa under gårdagen – om någon av er hittar hit – och stort tack även till Psykologiförbundet/Psykologiguiden som bjöd in oss till denna smått fantastiska tillställning!