Det glädjer mig att skildringar av psykologers och psykoterapeuters arbete blir allt vanligare i populärkulturen, till exempel genom den välgjorda och kritikerrosade serien In Treatment. Från att psykologers och psykoterapeuters arbete har varit något lite mystiskt som skett bakom stängda dörrar så börjar det bli allt vanligare med illustrationer av hur ett psykoterapeutisk arbete kan gå till i praktiken. Det blir helt enkelt lättare att förstå vad psykologiska samtal är och vad psykoterapi är bra för, och kanske också lättare att förstå vem som är välkommen in i terapirummet.
Här i Stockholm möter jag ofta två vitt skilda attityder till att träffa en psykolog eller gå i terapi. Ett synsätt, som tack och lov verkar bli allt mer ovanligt, att det är något fel på dem som går i terapi. Som om det skulle finnas två grupper; de människor som är psykiskt friska och de som är psykiskt sjuka. Faktum är att psykisk hälsa/psykisk ohälsa är ett spektrum där de flesta av oss rör oss fram och tillbaka under vår livstid. Psykiatriska diagnoser är heller inte statiska; ena dagen kan vi passa in i en beskrivning av en deprimerad person och andra dagen inte. Alla har vi våra färdigheter och talanger – liksom vi alla har områden som är svårare att hantera än andra.
Den andra attityden jag som psykolog möter i Stockholm stämmer överens med min egen syn, nämligen att de allra flesta människor i någon fas i livet kan ha nytta av att någon form av professionella samtal eller psykoterapi. Syftet kan variera; det kan handla om att ta sig genom en svår period eller helt enkelt att få en större kunskap och förståelse för sig själv inom ett visst område. Det kan handla om att bearbeta något som tidigare har hänt, att sätta upp nya mål framåt eller att försöka bryta destruktiva mönster i relationer.
Att den sistnämnda attityden gentemot psykoterapi verkar vinna mark tror jag till viss del beror på att fler fått se den mångfald som finns inom psykoterapeutiska samtal, till exempel genom dagstidningarnas fokus på psykologiska frågor och skildringar av psykoterapi i olika TV-program.
Förra veckan fick jag tips om ännu en skildring av terapi, denna gång i form av en brittisk dokumentär. Den heter Kärlek, sex och terapi (originaltitel Love, Sex and Therapy – The trouble with Love and Sex) och den producerades förra året (2011) av BBC. Genidraget i denna dokumentär är att den är tecknad men att allt ljudmaterial är autentiskt. Huvudpersonerna i dokumentären har alltså gett sin tillåtelse till ljudupptagning under deras terapisessioner och därefter har tecknare gett liv åt karaktärerna för att tydligt illustrera deras terapiprocess.
I dokumentären får vi under fyrtiofem minuter följa två parterapier där paret har svårigheter i kommunikationen med varandra, samt en individualterapi med en man som längtar efter en kärleksrelation. Jag tycker det är realistiska scener vi får se, från både vardagssituationer och terapirum, även om den knappa tiden för dokumentären förstås innebär att det mesta av terapiarbetet är bortklippt. Det kan rent krasst innebära att det ser ut som alltför snabba slutsatser dras, känslor hastas förbi och att resultaten faller lite platt mot slutet. Åtminstone i mina ögon. Hur gick det där egentligen till, kan man fråga sig. Löste sig alla problem när paret började prata med varandra utan att avbryta den andre? Varför resonerar de förbi sina känslor? Varför känns det som att det terapeuten säger är taget ur luften vid vissa tillfällen? Men nåväl, det är trots allt en dokumentär som enbart dyker ner i valda delar av processen, det är inte rimligt att begära att alla kort läggs på bordet.
Hur terapeuter arbetar med frågor som dokumentären belyser skiljer sig förstås också åt, och därför fanns det en hel del material i dokumentären som jag själv funderar över. Samtidigt fanns många beröringspunkter. Särskilt det övergripande arbetet i parterapierna tycker jag illustrerar en väldigt vanlig situation där kommunikationen brister på olika sätt. Det skapas en slags negativ spiral där konflikten trappas och känns till slut omöjlig att lösa. Det är som att bråken går runt i cirklar, men ingen vet hur man ska komma vidare och bryta mönstret. För det mesta ligger hopplösheten som ett lock över parets känslor och innersta tankar, men ibland blixtrar det till och då härjar ilskan och ledsenheten fritt inom hemmets fyra väggar. Tyvärr sällan på ett sätt där känslorna når fram till den andre på ett sätt som blir hjälpsamt för paret.
När förståelsen och empatin för varandra väcks under terapiprocessen, så är det som att nyckeln till ett fortsatt arbete har hittats. Då kan de trevande börja ta några steg tillsammans, som par, och våga utforska den situation de befinner sig i. I dokumentären märks att paren får syn på sina olika möjligheter att komma vidare, vilket enligt min erfarenhet ofta är något som blir tydligt i en parterapi. Genom att ta med sig parrelationens mönster och dynamik in i terapirummet kan man arbeta direkt med det som är svårt och genom detta lära sig nya saker om både relationen, sin partner och sig själv.
Även när det gäller att gå i terapi tillsammans som par så verkar det på sistone ha blivit något mindre tabu. Fler par tycks dessutom vara beredda att prova terapi innan de är nere på botten i total kris. Istället söker de till exempel terapi för att de upptäckt ett negativa mönster inom något område som de önskar försöka bryta i tid. Detta gäller kanske särskilt svårigheten är kopplat till närhet eller sex. Eftersom dessa två bygger på komponenter av känslor, lust och förståelse kan det inom dessa områden vara särskilt svårt att själv hitta på praktiska lösningar, vilket också illustreras av kvinnan i dokumentären som beskriver sig själv som ”frigid”.
Jag tycker UR:s dokumentär Kärlek, sex och terapi är sevärd eftersom den ger en bild av hur man kan arbeta med just kärlek och sex i parterapi (i individualterapin var fokus kanske främst mannens egna utveckling). För den som är nyfiken att se dokumentären så finns den på UR Play, men endast fram till fredag 22/6 (2012). Den går också i repris imorgon, tisdag den 19/6, kl 10.00 på Kunskapskanalen. Har vi tur gör reprisen så att dokumentären finns kvar på webben ytterligare några dagar. Det är bara att bänka sig framför TV:n imorgon förmiddag eller följa länken här nedan om ni blir nyfikna: