Djävulsdansen – om medberoende och att få prioritera sig själv

Ikväll är det premiär för SVT:s nya dokumentärserie ”Djävulsdansen”. Journalisterna Sanna Lundell och Ann Söderlund kommer utgår ifrån sina egna erfarenheter när de i utifrån olika teman i programmet möter personer som på olika sätt varit medberoende. Ann och Sanna beskriver programmet i en artikel i DN. De berättar att de vill lyfta fram medberoendet eftersom det är ett stort problem för många men ofta ses som något skamligt och omgärdas av många tabun.

Ämnet är efterlängtat och programmet har fått stor uppmärksamhet redan innan sändning. Igår bjöd SVT in till en chatt där man kunde skriva in sina frågor om medberoende och få svar från en psykolog. Direkt efter programmet går det att chatta med programledarna. 

Begreppet medberoende är omdiskuterat, kanske mycket för att det är ett brett begrepp som definieras lite olika. Som många viktiga psykologiska begrepp. Att vara medberoende handlar, kort och lite krasst, om att man över tid blivit expert på lämna sig själv och sina egna känslor/behov till förmån för någon annans behov, någon som missbrukar. Man lär sig att prioritera andras välmående istället för sitt eget, man ”går upp” i det och försöker hjälpa och ställa till rätta. Ofta utan att man märker själv att det händer, det blir ett naturligt beteende att finnas där för andra men inte sig själv. Det kan handla om att leva med en förälder eller partner som prioriterar spritflaskan eller sitt spelande först. Eller någonting annat som gör föräldern absorberad av ”sin drog” och gör att omgivningen anpassar sig till detta.

Närliggande till begreppet medberoende är att leva med en förälder som är så pass absorberad av sig själv att barnets behov kommer långt ner på listan. Ibland handlar det om ren och skär oförmåga eller oförståelse. Detta är enligt många definitioner inte medberoende men effekten – att bli bortprioriterad och därför lära sig att prioritera bort sig själv – är liknande.

Som barn, eller för all del som partner och vän, lär man sig efter upprepade erfarenheter med en missbrukare att det viktigt att rikta sitt fokus på att hålla denna person nöjd. Om alkohol är personens drog och prioritet, då kommer den medberoende familjens liv också kretsa kring alkoholen. Ofta genom ansträngningar att dölja det livet med alkoholen, det vill säga det som sker bakom hemmets stängda dörrar. Man kan leva på hoppet av att det ”blir bättre” om man bara kan hjälpa missbrukaren lite, lite mer. Man kan försöka gömma sig bakom prestation och bli duktig i alla lägen. Man kan ta rollen som clown och bli expert på att hålla det jobbiga bakom en spexig fasad. Gemensamt för de olika ”rollerna” är att det egna, inre livet blir lidande. Det finns inte utrymme för att hitta trygghet i sig själv, att lära sig att använda sitt breda känsloregister på ett adaptivt sätt eller värdesätta sina egna behov. Kanske känns det också som ett mindre prioriterat område för den medberoende, att det är helt naturligt att satsa tid och pengar på andra, men inte på sig själv. Detta är en logisk konsekvens av att man under en längre tid fått träna sig i att bortse från sig själv för att anpassa sig till den miljö man har levt i. En logisk men smärtsam upptäckt att göra.

Det går att återerövra sig själv och det brukar vara en del av en process. Det finns anhöriggrupper (som nämns i den första chatt-länken ovan) och professionell hjälp att få hos psykologer och psykoterapeuter. Processen går mot att skapa en ökad trygghet med sig själv och det man själv tycker är viktigt. Man har ofta behov av att få sortera många olika tankar för att förstå sitt medberoende; hur det startat, hur det såg ut och hur det kanske kan kopplas till mående och olika beteenden i livet. Att närma sig sina egna känslor och använda sig utav dem brukar vara en viktig del i arbetet.

Sanna Lundell beskriver sin process bort från medberoendet i artikeln:

 För mig känns det som om jag bit för bit hackat bort den pansarrustning som hindrat folk från att se mig som den jag är och hindrat mig att visa vem jag är. Nu ligger fokus mer på mig och mina behov. Det var jobbigt att nå dit, men jag tror att det är den enda vägen för någon som har varit medberoende.

Det är glädjande att ett detta viktiga ämne lyfts upp på bästa sändningstid i SVT och jag hoppas och tror att detta, att lyfta upp ämnet i ljuset och berätta om det, kan hjälpa till att öka kunskapen kring beroende/medberoende, minska skammen och förmedla hopp.