Utifrån mitt psykoterapeutiska arbete med känslohantering i relationer och familjer intervjuas jag i en artikel i Svenska Dagbladet idag. Artikeln är en del av en serie om flerföräldraskap och tar avstamp i tidigare föreställning om att barn knyter an till endast en omsorgsperson, klassiskt mamman. Elia Psouni, docent i psykologi vid Lunds universitet, intervjuas utifrån sin forskning om barns utveckling i olika familjeformer. Jag tycker det finns mycket viktigt att hämta i ämnet så jag broderar ut texten här utifrån intervjun.
Vid fråga kring hur flersamma föräldrar kan hantera svartsjuka då barnet för tillfället har en annan föräldrafavorit gick jag igång med en utläggning, för säkerhets skull och utifrån erfarenheter av det knepiga att prata om ”de flersamma”. Kontentan i detta återgavs i artikeln där journalisten, med hänvisning till mig, skrev: ”Hon menar att känslor av svartsjuka gentemot den förälder barnet för tillfället föredrar är vanligt oavsett om det finns en eller flera medföräldrar”. Min poäng är att svartsjuka gentemot en medförälder som för tillfället är barnets favorit är en förståelig och mänsklig känsloreaktion och det gäller oavsett relationsform, fritidssysselsättning eller någon annan möjlig grupptillhörighet.
Tendensen till att det kantrar till ett ”vi” och ”dem” tycker jag tål att stannas upp vid ett tag. När jag får frågor om flersamma relationer möter jag ofta antydningar om att det skulle vara något kvalitativt annorlunda med hur personer i en flersam relation hanterar olika relationella och känslomässiga utmaningar jämfört med personer i en monogam relation. Detta istället för att utgå från det grundläggande i att relationer innebär att känslomässigt komplexa individer möts, vilket resulterar i olika sorters cocktails av känslomässiga styrkor och utmaningar. Skillnader finns mellan de olika unika relationerna.
Om jag ändå ska drista mig till att generalisera kring känsloreglering gällande gruppen flersamma utifrån eget kliniskt arbete så tänker jag på två saker. Det ena är att komplexiteten kan öka vid fler relationer, det blir så att säga fler ingredienser i relationens cocktail. Det kan ge styrka till relationen och det kan ge mer utmaningar, inte sällan bägge. Det andra jag tänker på, och det här är viktigt, är att en person i en flersam relation ofta har haft anledning att tänka kring sig själv; sina preferenser, sin känsloreglering och sätt att kommunicera till andra. I det normbrytande finns ett sådant utrymme, inte minst utifrån omgivningens ifrågasättande och den stress det innebär. Det är generellt lättare att kliva in i en normativ mall i form av en icke ifrågasatt tvåsam relation, ”göra som folk brukar”, och utgå från att allt känslomässigt ska rulla på därifrån. Utifrån min erfarenhet gäller det i högsta grad även hantering av svartsjuka, som var en huvudfråga i artikeln. I ett flersamt vokabulär finns för övrigt också ett ord som är en motsats till svartsjuka, medglädje (compersion). Det går att känna både svartsjuka och medglädje samtidigt. Att ha förmågan till att på detta sätt verbalisera och hantera motstridiga känsloupplevelser samtidigt innebär en god förmåga till känsloreglering.
Efter konstaterandet om att vi, oavsett relationsform, kan känna svartsjuka gentemot en medförälder får jag chans att prata mer konkret utifrån sätt att hantera svartsjukan. Jag nämner behov av att reflektera över sin längtan till något, undersöka möjlighet till att agera i den riktningen samt att kommunicera det du önskar till medförälder/medföräldrar för tydlighet och möjligt stöd. I övrigt handlar det om inre arbete som att öva på att ta hand om egna känslor på ett omsorgsfullt sätt om det inte blir som en önskat. Alla dessa komponenter återkommer ofta i ett psykoterapeutiskt arbete; reflektion och perspektivtagande för ökad självinsikt, kartlägga tankar, beteendeförändring, övning i kommunikation, acceptans och självomhändertagande. Det berör arbete även affektfokuserat arbete med både självhävdelse/gränssättning/ilska och sorg/släppa taget.
Det egna känslohanterandet som förälder är särskilt viktigt när egen smärta väcks eftersom en sårad förälder med svårighet att reglera detta lätt kan hamna i att agera ut mot barnet, antingen i ilska och besvikelse eller att lägga locket på och mer passivt aggressivt dra sig undan. Från den positionen är det svårare att mötas när barnet signalerar grönt ljus igen, kanske agerar föräldern själv som ett barn och väntar på att barnet ska etablera kontakt och ta ”första steget”.
Viktigt att veta också är att behov kopplat till känslohantering kan se olika ut hos olika individer. Vissa kan med enklare medel ge sig själv perspektiv och fokusera på annat under en svårare period medan andra har större behov av att få stanna vid sin smärta, bearbeta det uppkomna och ta emot hjälp från andra att komma vidare. Inte sällan kan det vid en djupare påverkan handla om att smärtan vid upplevt avvisande från sitt barn väcker smärtan från tidigare avvisanden eller att det på olika sätt aktualiserar självtvivel och utmaningar kopplat till egen förmåga.