Jag vill passa på att skriva ett par rader här på bloggen om att jag ofta och gärna jobbar med HBTQI-frågor, flersamma relationer, kinks och annat som anses normbrytande kopplat till relationer, sexuell identitet och sexuell praktik.
De flesta som hittar till mig för detta arbete kommer via personlig rekommendation eller hemsidor där tidigare patienters tipsat om minoritetsvänliga behandlare. Här finns en lista på polyvänliga terapeuter och såvitt jag vet finns det fortfarande kvar en lista på kinkvänliga behandlare inne på forumet Darkside.
Sexualitet och psykologi är ett intressant kapitel. Freud använde sexualiteten för att försöka förklara det mesta, både barns och samhällets utveckling. Senare, på väg bort från de psykoanalytiska förklaringsmodellerna, var det som ämnet föll i glömska. Åtminstone i den aktuella studielitteraturen jag mötte. Under min psykologutbildning 2005-2010 nämndes sexualiteten knappt som ämne. Vi fördjupade oss i affekter, olika känsloupplevelser, men där starkt intresse övergick till sexualitet var det stopp. Vi var ett gäng som uttryckte missnöje med detta och fick söka andra vägar, eller kanske snarare fortsätta på redan existerande vägar. En mer formell väg hittade jag när jag så småningom gick en universitetskurs i klinisk sexualmedicin. Där högg jag de chanser som gavs att fördjupa mig i olika former av sexuell praktik, framför allt BDSM och annat som inte ansågs normativ.
I min bransch pratas det en del om HBTQ-kompetens. Att vara eller icke vara (HBTQ-kompetent), det är frågan. Att inneha kompetensen betyder ofta, om jag förstått det hela rätt, att kunna ge ett bra bemötande och ha en grundläggande kunskap i HBTQ-frågor. Det är inte så självklart som det låter i psykologisk behandling, både historiskt och tyvärr även i nutid finns många exempel på där detta varit allt från bristfälligt till väldigt destruktivt. Utifrån denna låga nivå är det bra att kunna sätta ord på och kommunicera att HBTQ-kompetens behövs. Samtidigt lyckas jag inte bli helt bekväm med själva uttrycket, jag har dragit mig för att kalla mig själv ”HBTQ-kompetent”.
En del i motståndet är att uttrycket är så subjektivt trots att det ofta presenteras som ett faktum; har du HBTQ-kompetens eller inte? Vem är det egentligen som avgör när någon ger ett tillräckligt bra bemötande eller vad som är en tillräckligt hög kunskapsnivå? Gäller det att känna till allt inom HBTQ-paraplyet eller räcker det att fördjupa sig ordentligt inom ett par områden? Behövs någon kompetens läggas till för den som definierar sig som tillhörande HBTQI-gruppen? Har någon kursanordnare monopol på begreppet? Är det upp till var och en att definiera utifrån inifrån levd kunskap och utifrån förvärvad kunskap i privatliv och professionella meriter som kurser?
Ett mer djupgående skav gällande begreppet HBTQ-kompetens är distansen i det, detta ”vi” och ”dem”. En grupp människor har alltså kompetens när det gäller en annan grupp unika individer? Jag söker mig till redaktörerna Tove Lundberg, Anna Malmquist och Matilda Wurms antologi HBTQ+ för att få hjälp att sätta ord på min upplevelse av inre skav.
Malin Fors skriver i ett kapitel ovan nämnda bok hur kulturkompetensdiskursen trots goda intentioner tenderar att stärka objektifieringen och exotifieringen av en grupp. Den obehagliga utgångspunkten blir då att ”de vanliga” ska möta ”de ovanliga”. Den ”vanliga” kan gömma sig bakom att känna sig ”god” när hon har förvärvat denna kulturkompetens. Hon kan samtidigt undvika att få syn på egna privilegier, sin makt och sitt ansvar.
Poängen är alltså att HBTQ-kompetens inte är ett helt okomplicerat begrepp, men det finns en styrka i att det kan tydliggöra existerande brister i mänskligt bemötande. Bättre HBTQ-kompetens än osynliggörande. Som slutstation är det dock inte tillräckligt.
Med det sagt så är jag väl hyfsat HBTQI-kompetent inom flera områden, så som begreppet används, och mindre kompetent inom andra. Jag strävar efter att försöka hålla mina privilegier i sikte, även om det är lättare sagt än gjort. Maila mig gärna om ni undrar något om hur jag jobbar.