Igår kom ett pressmeddelande från Karolinska Institutet. Forskare vid KI presenterade resultaten från sin nya forskningsstudie där de funnit ett samband mellan kreativitet och psykisk sjukdom. I sin studie har de kunnat se att personer med kreativa yrken oftare vårdas för olika slags psykiska sjukdomar jämfört med personer inom andra yrkesgrupper. Detta gällde både inom psykiatri och primärvård. Dessa data har framkommit genom en registerstudie som är den hittills största i sitt sammanhang och omfattar en stor del av den svenska befolkningen, varav över en miljon patienter.
I detta pressmeddelande nämns till exempel att bipolär sjukdom är vanligare bland de som har konstnärliga eller vetenskapliga yrken, jämfört med personer i en kontrollgrupp. Som exempel nämns yrkesgrupperna dansare, forskare, fotografer och författare. Hos just författare finns en ökad förekomst av de flesta psykiatriska sjukdom. Som exempel nämns diagnoser som schizofreni, bipolär sjukdom, depression, ångestsyndrom och missbruk. Hela pressmeddelandet går att läsa här.
Jag har följt reaktionerna kring forskninsgsresultatet på olika håll och sett att studien väckt uppmärksamhet i olika sammanhang. För vissa har det varit uppfriskande nyheter, medan andra fått sina fördomar om kreativa arbeten bekräftade och kommenterat något som lite tillspetsat haft andemeningen ”visste vi inte detta redan, att kreativitet och galenskap hänger ihop?”.
Hos mig väcker studien olika tankar. Först kan jag inte låta bli att (återigen) nämna min ständiga kluvenhet inför ord som ”psykiatriska diagnoser” och ”psykisk sjukdom”, så jag börjar med ett litet sidospår. Å ena sidan tror jag det är bra på många sätt att ha dessa samlingsord på olika psykologiska och psykiatriska tillstånd. Det blir då lättare att kommunicera kring tillståndet och att kunna fortsätta forska fram bästa möjliga hjälp för de som behöver den. Å andra sidan finns hela tiden risken att ordet ”psykisk sjukdom” för tankarna till både ett negativt skällsord och något som är statiskt. Detta trots att diagnosen ofta förändras i takt med övriga förändringar i personens liv och är i högsta grad något dynamiskt. Begrepp som ”psykisk sjukdom” riskerar att skapa skam, negativa associationer och sudda ut individuella nyanser. Så där fastnar jag en stund, precis som vanligt.
Men behövs inte begreppet ”sjukdom” eftersom vi legitimerade psykologer arbetar inom ramen för Hälso- och sjukvårdslagen, kanske någon undrar? Jo, på sätt och vis, tänker jag. Vår uppgift är enligt lag att lindra och bota. Att i ett terapiarbete arbeta tillsammans för att minska lidande och åstadkomma en positiv förändring på sikt är en tydlig uppgift. Däremot vad som utöver detta, mer statiskt uttryckt, ska ”botas” är något som i slutändan handlar om värderingar, tänker jag. Där krävs en slags måttstock för vad som är ”normalt”, och denna måttstock bygger kanske främst på samhällets vedertagna kriterier av vad som är psykisk sjukdom samt den enskilde behandlarens människosyn. Här kan det gå snett.
KI:s studie är hoppfull eftersom den kopplar samman psykisk sjukdom, som för de flesta är ett negativt begrepp, med kreativitet, som är ett begrepp som klingar positivt för många. Hoppsan! Helt plötsligt öppnar sig möjligheten för att det inte är optimalt på alla sätt att hålla sig utanför diagnosmanualen DSM-IV:s pärmar! Detta tycker jag är mycket glädjande! På samma sätt som det är accepterat att gå utanför ramarna när man är kreativ, utifrån nyskapande idéer och tankar, så kan det bli accepterat att gå utanför ramen när det gäller andra aspekter i livet.
Problemet är bara att det senare kan upplevas som mer skrämmande. När vi får höra talas om andra reaktioner och känsloyttringar än de vi själva har till vardags reagerar vi ofta med nervositet och rädsla. Om vi, känslomässigt eller i tanken, bedömt något som farligt letar vi efter ett sätt att hantera situationen. En vanlig copingstrategi blir att skapa ett tydligare ”vi” och ”dem”, det vill säga skapa små boxar i vilka vi kan sortera in människor som ”normala” eller ”onormala”, eller ”friska” och ”sjuka” om man så vill. Men allvarligt talat, när vi själva släpper loss våra tankar, känslor och egenheter – kan vi ens själva få plats i den ”normala, psykiskt friska boxen”? Kan man vara mänsklig utan att känna igen sig i ett enda kriterium i DSM-IV? Själv får jag i alla fall stora problem att rymmas i boxen.
Jag tror vi alla vinner på mindre likriktning där vi får chans att odla våra särskilda talanger. Det finns dessutom en god chans att livet blir lite roligare på köpet. Huvudfokus i en psykologisk behandling blir att lindra lidande och skapa sätt att hantera/förändra en situation som i förlängningen ökar livskvaliten och välmåendet för personen ifråga. Det handlar att försöka se vad i det enskilda fallet som fungerar bra och och vad som fungerar sämre utifrån verklighetens alla nyanser.
Simon Kyaga, överläkare i psykiatri och doktorand vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik håller samma linje och menar att KI:s forskningsresultat väcker tankar om hur man bör se på psykisk sjukdom. I KI:S pressmeddelande säger han: ”Om man har synen att vissa saker kopplade till patientens sjukdom faktiskt är fördelaktiga, då öppnar det för ett nytt förhållningssätt i behandlingen. Då måste läkaren och patienten i samråd komma överens om vad som ska behandlas och i så fall på bekostnad av vad. Inom psykiatrin och medicinen generellt har det funnits en tradition av att se sjukdom i ett svart-vitt perspektiv, där man har strävat efter att bota patienten och få bort alla inslag som har betraktas som sjuka”.
Detta tror jag på. Om vi lägger mindre fokus på att försöka få bort inslag som vi traditionellt sett som något ”sjukt” och istället fokusera på den enskilda personens situation – vad som orsakar lidande och vad som är fördelaktigt – lägger vi grunden för en mer kreativ och dynamisk behandlingssituation.
PS: Nämnas bör att det förstås (!) inte går att sätta likhetstecken mellan kreativitet och psykisk sjukdom. Studien pekar på ett samband som rör hjälpsökandet, men ger inga orsaksförklaringar eller nyanser i de enskilda fallen. Apropå orsak-verkan; kanske är det så att kreativa personer har bättre självkännedom och mer mod att söka hjälp då de drabbas av svårigheter? Det skulle i så fall kunna betyda att personer i kreativa yrken inte i högre grad drabbas av psykisk sjukdom än andra yrkesgrupper, utan att studien visat att kreativitet korrelerar med en medvetenhet, eller kanske positiv inställning, till att söka hjälp. DS
