Psykoterapimässan 2012 (torsdag): Paneldebatt om psykoterapi, seminarium om coachande psykologer och Anna Kåver om terapirelationen

Idag invigdes Psykoterapimässan 2012 på Stockholmsmässan i Älvsjö – och jag var på plats tillsammans med min kollega Björn. Som jag nämnde i det tidigare inlägget driver vi Psykoterapimässans officiella Facebooksida tillsammans, och har därför förmånen att bevaka mässan och dela med oss av våra upplevelser. Med detta inlägg skaffar jag mig lite större utrymme att berätta på än vad Facebooks statusuppdateringar kan ge mig.

En paneldebatten på förmiddagen inledde årets mässa, och jag var på plats där i den stora mässlokalen. Titeln för debatten var Vem har rätt till psykoterapi? Vem ska betala – samhället eller individen själv? Vilka former av psykoterapi ska samhället stå för?

Det var alltså stora och viktiga frågor som under en dryg timme belystes av politiker, tjänstemän och verksamma inom psykoterapiområdet. Moderator var Ann Lindgren, journalist och författare, och i panelen fanns Anders Andersson (KD, Riksdagens socialutskott), Lena Hallengren (S, Riksdagens socialutskott), Göran Stiernstedt (chef för avdelningen för vårt om omsorg, SKL), Mårten Gerle (sakkunnig psykiatri, Socialstyrelsen), Jimmie Trevett (förbundsordförande Riksförbundet för Social och Mental Hälsa), Marika Markovits (direktor, Stockholms Stadsmission) samt Anna Lazar (PsykoterapiStiftelsen).

Jag har svårt att återge debatten på något vettigt sätt. De olika kommentarerna kretsade kring hur vi kan minska det lidande och den psykiska ohälsa som växer inom många grupper idag. Vad som är önskvärt och vad som i praktiken är möjligt.

Något som stannade hos mig var hur svårt det blir att prata på så många olika nivåer samtidigt. Politiker och myndigheter ansvarar för hur ekonomiska resurser ska fördelas på ett övergripande plan, och psykoterapins företrädare ser till den enskilda människans lidande. Hur mycket, rent praktiskt, vet vi behandlare om de ekonomiska förutsättningar som faktiskt finns och hur mycket vet politikerna om den konkreta verklighet, den smärta och det lidande, som vi behandlare möter? Jag har ingen aning, men säkert vet många mer än mig. Jag själv hoppas att fortsatta debatter och fler samtal kring detta kan göra det hela mer överskådligt för alla parter. I slutändan hoppas jag att vi alla gör det som vi kan för att samhället bättre ska kunna möta behoven hos de människor som på olika sätt lider av psykisk ohälsa – dvs en hel del av oss någon gång i livet.

Vid lunchtid var det dags för en officiell invigning. Inget band klipptes, utan knöts istället – en fyndig demonstration av önskan om samverkan och mångfald inom psykoterapins arbetsfält.

Efter lunch valde jag att gå på ännu en paneldiskussion, denna gång på ämnet Coachande Psykologer. Olika företrädare, med P-O Eriksson i spetsen, diskuterade coaching som metod och betonade vilken gedigen utbildning som psykologer har för att använda sig av denna kraftfulla och problemlösande metod. Syftet med coaching är inte att vara läkande, så som psykoterapi, utan riktar sig till överlag välmående personer vill få till stånd en förändring inom något område i livet. Diskussionen kretsade också kring konsekvenserna av att coachingmarknaden är oreglerad och inte står under tillsyn eller lyder under patientsäkerhetslagen, så som till exempel legitimerade psykologer gör.

Mot slutet av dagen fick jag lyssna till Anna Kåver, vilket var en ren fröjd. Anna har en hel rad yrkestitlar; leg. psykolog, leg. psykoterapeut, handledare, specialist i klinisk psykologi, forskare och författare. Jag kan inte förklara det bättre än att det känns bra i magen att lyssna till denna kloka kvinna (bild nedan, lånad från www.kbtiutveckling.se).

Ämnet för dagens föreläsning var detsamma som titeln på Annas nya bok, Allians. Boken är skriven utifrån Annas egen utgångspunkt i KBT, men handlar generellt om att bygga en samarbetsallians där klient och terapeut arbetar tillsammans i en terapi. Angående metoder berättade Anna att hon var riktigt trött på den stereotypa bilden av KBT som en ”ytlig terapi” och psykodynamisk terapi som  en ”djupgående terapi” – och jag håller verkligen med henne. Bägge terapier kan röra sig på flera olika nivåer och ett ”djup” förutsätter ofta ett samtal som kan hållas på en konkret och detaljerad nivå. Alla terapiformer kräver flexibilitet till sin metod, och en god samarbetsrelation är alltid grunden i en terapi.

Överhuvudtaget så betonade Anna vikten att som terapeut vara närvarande, att känna sig själv, att lära sig förstå och hantera sina egna känslor samt att vara genuin. Jag tror att detta inte kan betonas nog. Psykoterapi handlar om problemlösning och tekniker för att nå ett mål, absolut, men det handlar framför allt om en människa som möter en annan människa. Mötet är psykoterapins hjärta.

Det finns förstås mer att berätta om dagen och om Annas föreläsning – men det blir ju en mässdag imorgon också. På återläsande, hoppas jag! 🙂