Psykoterapimässan i backspegeln – Psykolog Björn är gästskribent på bloggen!

Jag har det senaste dagarna uppdaterat från Psykoterapimässans tre dagar, dvs torsdag, fredag och lördag. Idag har jag förmånen att få lägga upp en text från Björn (bild nedan), psykologen som har jobbat tillsammans med mig med att uppdatera Psykoterapimässans officiella sida på Facebook.  Han kommer att i texten nedan sammanfatta sina intryck och upplevelser under mässan, så jag slutar skriva själv nu och lämnar över till Björn. All text nedan är hans egna ord.

Min upplevelse av mässan sammanfattades väl av Fredrik Gunnarsson under hans föreläsning om existentiellt arbete inom ramen för KBT. Jag minns inte de exakta orden han sa, men jag kände precis likadant, alla seminarier jag tagit del av under mässan har verkligen gjort mig ödmjuk inför hur mycket det finns inom vårt spännande ämnesområde som jag inte kan. Jag önskade flera gånger under mässan att jag hade förmågan att klona mig, för jag fick gång på gång välja bort välja bort något seminarium jag verkligen ville gå på för att det var samtidigt som ett annat högintressant. Linda har redan gjort ett jättejobb och skrivit om mycket på mässan, jag kommer därför bara att lyfta upp några tankar kring två seminarier jag själv deltog i.

Som relativt nykläckt KBT-terapeut upptas ofta mina tankar och funderingar av konkret metod, vilka interventioner ska jag använda mig av och hur ska jag göra rent tekniskt? Jag faller gärna tillbaka på bakomliggande teorier för att hämta kraft när jag känner mig osäker. I mitt fall tänker jag väldigt ofta behavioristiskt och i termer av betingning för att försöka ordna upp det trassliga nystan av tankar som uppstår vid möten med nya klienter. Ibland upplever jag mina egna analyser lite torftiga och jag önskar att jag hade en större kunskapskälla att hämta material ur. Utifrån det perspektivet hade jag stor behållning av två seminarier på mässan.

Seminariet ”Kognitiv Relationell Psykoterapi – Med Sokrates, Kierkegaard och Clas Ohlsonkatalogen i terapirummet” av Calle Fjellman tydliggjorde nyttan av att kunna sin metateori. Metoder och tekniker är förvisso viktiga, men metateorin utgör den människosyn utifrån vilken vi tar oss an dessa metoder och tekniker. Psykologin som vetenskap är ju sprungen ur filosofin och detta seminarium gjorde mig nästan plågsamt medveten om hur lite filosofi jag kan. Jag lät mig dock inte nedslås allt för mycket utav detta utan vände det istället till en nyfiken lust att förkovra mig istället. Till min räddning kom Clas Ohlsonkatalogen, med ett värmande exempel från verkligheten visade Calle att omtanke, medmänsklighet och praktiskt arbete kan vara viktigare än alla fina teorier tillsammans.

Det andra seminariet har jag redan berört, nämligen ”Existentiellt arbete inom ramen för KBT” av Fredrik Gunnarsson. Redan när jag gick psykologlinjen hade jag funderingar kring om det skulle gå att kombinera dessa till synes oförenliga metoderna. Fredrik berättar att han i sitt kliniska arbete med missbrukande klienter stötte på behovet av att arbete med existentiella frågor och därför började utforska om detta just rymdes inom ramen för KBT. Under seminariet tydliggör Fredrik de skillnader som råder mellan de teoretiska paradigmen. Jag kommer inte närmare att redovisa dessa men slutsatsen av seminariet var att det är svårt att kombinera existentiell terapi inom ramen för KBT, men att med god teoretiskt kunnande hos terapeuten och god kunskap om när man gör vad så går det utmärkt att kombinera dessa metoder inom ramen för en och samma terapi. Efteråt följde en intressant diskussion med deltagare från publiken. Ur denna diskussion tog jag med mig att det nog kan tyckas oförenligt med existentialism och KBT på ett teoretiskt plan, men att det i praktiken är fullt möjligt att kombinera och att detta faktiskt redan sker kliniskt idag.

Jag har tidigare jämfört denna mässa med en musikfestival, och samma tomhet jag i tjugoårsåldern kände när jag rattade min bil hem från dagar av musik fest och dans i någon avlägsen skogsdunge kände jag när för sista gången detta år tog pendeltåget hem från psykoterapimässan . Väl hemma slogs jag av tanken att på måndag ska jag jobba igen och tomheten byttes mot glädje. Glädje över att få ha världens bästa arbete. Jag får dagligen ta del av fantastiska människors livsvärldar och har jag tur får jag en stund gå bredvid dessa människor när de genomgår livsomvälvande förändringar. Det är svårslaget i mina ögon. Dagarna på mässan har gett min inspiration högoktanigt bränsle och jag är övertygad om detta kommer mina klienter till gagn i form av att jag blivit åtminstone ett uns bättre som terapeut.