Ensamheten är en mänskligt livsvillkor som vi alla delar, trots det är det svårt att mötas i ensamheten. Istället känner vi ofta skam över att vi känner oss ensamma. Rent biologiskt är ensamhet också en hotfull situation. Vi människor är flockdjur och det finns nedlagt i oss att säkra vår överlevnad genom att hålla oss nära vår flock. Att inte vara med innebär ett ett stresspåslag som vi sedan belönas med att slippa när vi kommer in i gemenskapen igen. På så sätt vallar vår biologi oss till att säkra vår, och därigenom vår arts, överlevnad. Problemet är bara att det inte är fullt så enkelt att vara människa. Vi följer inte automatiskt och tillitsfullt vår inre stress till en omhändertagande grupp och vi känner oss långt ifrån alltid tillfreds väl inne i gruppen.
I mitt jobb som psykolog träffar jag många människor som tar steget att kliva ut från ett ensamt lidande och börja beskriva sin ensamhet för mig. Det har gett utrymme att reflektera kring ensamheten som fenomen. Två viktiga saker återkommer. Det första är betydelsen av att stanna upp vid ensamheten och ge detta den tid som det förtjänar. Det andra är hur meningsfullt det kan vara att förstå vad som döljer sig bakom det till synes självklara ordet.
Den som söker hjälp med hänvisning till ensamhet kan både behöva hjälp med både yttre åtgärder och hjälp med att ta sig an en inre ensamhetskänslan. Dessa två angripssätt kan i sin tur förgrena sig vidare till ett stort antal underkategorier. Det yttre kan exempelvis handla om att konkret öva sig i olika färdigheter kopplat till att samspela med andra. Det kan också handla om att få hjälp med exponering kopplat till social ångest eller andra hinder som stoppar personer med god social kompetens från att initiativ till den kontakt de är i behov av. Ytterligare andra söker hjälp att navigera i sökandet efter romantiska eller sexuella partners eller för att ta sig över tröskeln till att forma nya vänskapsrelationer i vuxen ålder. När det gäller sökandet av hjälp kopplat till den främst den inre ensamhetskänslan handlar det inte sällan om personer som på ytan tycks ha ett socialt umgänge men som trots detta upplever en tydlig ensamhet. Det kan vara kopplat till flera saker. I denna text lyfter jag svårigheter kopplat till tidigare erfarenheter och/eller det aktuella fungerandet. Ibland är ensamheten ett bredare fenomen där det handlar om att bli sedd och förstådd i sin existentiell ensamhet och fundera över den eventuella förlösning eller gemenskap som filosofer och religiösa företrädare genom tusentals år bejakat i sina respektive modeller.
I en filosofiskt inspirerad text beskriver 1177 tre typer av ensamhet: existentiell, social och emotionell. Jag vill utgå från detta och göra tillägg som jag tycker ger en fördjupad klinisk bild utifrån min upplevelsehorisont. Jag kommer därför dela upp den sociala och den emotionella ensamheten i två delar och lägga till egna beskrivningar. I uppräkningen börjar jag från den mer konkreta nivån och avslutar i det abstrakta. Observera att listan inte är tänkt som former av ensamhet med vattentäta skott emellan. Det är mer vanligt än ovanligt att de olika formerna av ensamhet går in i varandra och tillsammans skapar en nedåtgående spiral mot en djupare känsla av ensamhet.
Socialt; konkret avsaknad av social kontakt i samhälle/grupp. Denna punkt handlar om att sakna sociala kontakt med andra människor överlag. Både för att upprätthålla en daglig vardag, som att gå till mataffären, och i eventuella grupptillhörigheter utöver detta (arbete, hobbies etc). Siffror från SCB:s undersökning om svenska levnadsförhållanden från 2020 visar att knappt var femte arbetslös person känner sig ensam. Även äldre är en grupp som lider av ensamhet. I detta perspektiv blir ensamhet en samhällsfråga kopplat till folkhälsan. Hjälp på denna nivå handlar ofta ofta om praktiska åtgärder; att hitta kontakt kopplat till dagliga rutiner och söka efter någon form av grupptillhörighet/sysselsättning. Samtalsstöd kan vara ett komplement till det praktiska, exempelvis i form av riktade äldreprojekt där psykologsamtal görs tillgängligt till reducerad kostnad.
Socialt; konkret avsaknad av social specifik kontakt. Under denna rubrik placerar jag avsaknad av närmare kontakt med personer som intar en viss roll, som familj, partner(s) eller vänner. Det kan också handla om en viss sorts kontakt, som fysisk närhet, sexuell kontakt eller romantisk intimitet. I arbete med denna sociala nivå behövs ofta stöd att att sortera ut vad som är svårt samt hjälp att komma över tröskeln och göra möjliga förändringar. Det kan exempelvis handla om att stöd att söka hjälpsamma sammanhang, kartlägga tankar, öva sociala färdigheter och arbeta med stegvis exponering mot ett uppsatt mål. Det kan också handla om arbete med affekter i någon form.
Emotionellt; kopplat till tidigare erfarenheter/egna relationsmönster. Denna punkt handlar om risken att bli fast i tidigare negativa erfarenheter och därifrån uppleva svårigheter att släppa in en nära emotionell kontakt. Ett icke bearbetat, oreflekterat förhållningssätt till vår negativa inlärningshistoria påverkar vår förmåga att skapa djupare känslomässiga band till andra. En person som tidigare inte fått tillräcklig omsorg och spegling, som inte känt andra människors inbjudande glädje över att få dela dennes unika inre värld, kommer växa upp med en slags ensamhet. Bristerna kan se ut på olika sätt, det kan exempelvis handla om praktiska erfarenheter som vanvård, bristande emotionellt stöd från föräldrar/omgivning eller mobbing i skolan. Det kan också vara mer subtilt, att inte bli sedd och förstådd utifrån de egna behoven. Omgivningens brister internaliseras ofta i tidiga år som självkritik av typen ”det måste var något fel på mig, det är därför jag är ensam”. Att i vuxen ålder leva med erfarenheter av ensamhet och dessutom fortsatt lägga skulden på sig själv gör att det skapas en negativ spiral som lätt snurrar vidare. Denna person förväntar sig mer av samma, det vill säga att inte bli mött och förstådd, och kommer både i tanke och beteende leva vidare i denna negativa förväntan. Det kan exempelvis vara att utveckla ett relationsmönster av att dra sig undan på olika sätt eller försöka skydda sig genom att se ner på andra. Detta sker även inom ramen för kärleksrelationer där en djupare intimitet undviks. Ensamheten forsätter och förstärks. Här behövs ett arbete med att medvetandegöra det undvikande relationsmönstret, stanna upp vid tidigare smärta och skilja ut det från nutida utmaningar, arbeta utifrån hjälpsamma affekter och utforma mer funktionell relationsmodell.
Emotionellt; kopplat till egen (minoritets)identitet. Ytterligare en aspekt av bristande emotionell kontakt utgår från svårigheten att på djupet bli sedd och förstådd utan att, medvetet eller omedvetet, bli dömd av andra. Det är en mänsklig grundförutsättning att alla är olika och att det finns en särskild form av ensamhet i att vara en separat individ (se nästa punkt). Det jag vill belysa under denna punkt är dock att tycks finnas grader i olikhetshelvetet. Det är skillnad på att passera som ”normal” i ett samhälle och att bryta en eller flera normer. Ibland är normbrottet tydligt definierat, ibland mer subtilt. Det kan exempelvis vara en utmaning att möta förståelse utifrån en ojämn personlighetsprofil eller ett framträdande drag som drar iväg från majoriteten i normalfördelningen. Ett exempel på det sistnämnda kan vara att ha en särskilt hög IQ eller en särskild känslighet. Ju längre ut på normalfördelningskurvan ens eget värde är, desto svårare är det helt enkelt att hitta likasinnade som kan ”gå till sig själv” för att instinktivt förstå och skapa igenkänningens gemenskap. En sådan person får oftare förlita sig på att en god mentaliseringsförmåga hos den andre kan överbrygga skillnader. Trots god perspektivtagningsförmåga hos den andra kan det ändå krävas en slags återkommande utbildningsinsats. Det kräver mer både energi och självförtroende från den som är annorlunda att orka driva sitt eget förståelseprojekt eftersom det ofta innebär fler missförstånd på vägen. Att leva sitt liv utifrån känslan att sällan helt passa in på liknande villkor som andra är därför en sårbar position. Till detta tillkommer att personer som är normbrytande i nuet ofta varit det även historiskt och kan ha med sig en hel rad negativa erfarenheter. Över tid blir det lätt en härva av misslyckade speglingar från omgivningen och egna undvikanden utifrån rädslan att återigen bli missförstådd. Ett arbete med denna sortens djupa ensamhet, i dåtid och nutid, handlar mycket om att se, förstå, sortera, arbeta med smärta och internaliserad skam/förakt och hitta fast mark under fötterna. I terapiarbetet byggs gemenskap och större förutsättningar finns för vidare självomhändertagande, ta sig vidare utifrån egna behov/önskemål och ha med sig en större motståndskraft till fortsatta utmaningar.
Existentiellt; ensamhet som mänskligt livsvillkor. Den existentiella ensamhet en är en del av att vara människa, det är ett livsvillkor vi alla delar. Vi bor i våra kroppar och har fysiska gränser ut mot vår omvärld. Den upplevelsevärld vi har som separata och unika människor kan vi av naturliga skäl inte helt dela med någon annan. Denna existentiella ensamhet brukar bli särskilt påtaglig när döden på något sätt blivit mer närvarande, exempelvis genom ett sjukdomsbesked. Vissa personer tycks ha närmare till att komma i kontakt med den existentiella ensamheten även vid mindre extrema situationer, kanske kopplat till en viss känslighet. I detta arbete är det inte förändring som står i fokus utan acceptans. Det handlar om att fördjupa sig i erfarenheten av att vara människa och vad det innebär, och att vara tillsammans i den mån det är möjligt.
Dessa fem former av ensamhet kan förhoppningsvis exemplifiera vilken rikedom av upplevelser som kan rymmas inom samma ord. Det jag tror vi behöver fokusera på är att sätta ord på den individuella upplevelsen av ensamhet. Innehåller den någon eller flera av de komponenter listade ovan? Innehåller den annat? Att inte sätta ord på ensamheten riskerar att skapa ett mer paralyserande tillstånd utifrån den tidigare hotsituationen och skammen. Det är en pågående påfrestning att leva med upplevelsen av ensamhet. Det är lätt att bli ”tilltufsad” och spinna vidare i negativa spiraler. När vi som människor inte känner oss på topp är det lätt att vi drar oss undan. Vi mår lätt ännu sämre och härifrån finns risken att vi uppfattar även andras neutrala eller positiva signaler som avvisanden. Därifrån gräver vi oss allt djupare ner i en depressiv spiral.
Den relationella psykoterapin lägger tonvikt vid ett öppet samarbete mellan klient och terapeut, själva relationen lyfts fram som ett bärande element till att psykoterapin ger önskad effekt. Inom affektfokuserad psykoterapins paraply sägs det ibland att terapins mål är att ”undo aloneness”, att upphäva ensamheten. Jag tycker det är ett fint uttryck som belyser psykoterapins möjligheter att både arbeta med det yttre och inre. När en terapeut, eller annan medmänniska, kan se, förstå och på riktigt vara närvarande med den den andres ensamhet och smärta skapas kontakt. När det skapats en djupare kontakt blir det svårt för ensamheten att fortsatt få fäste, därifrån finns bättre möjligheter att även vidta åtgärder för fortsatt gemenskap.